Författarutbildning

Vad vore väl en bal på slottet? Jag skulle ändå aldrig hålla måttet. Tuppen skulle gala vid åtta. Jag, en medelmåtta. Det är mina inre röster, som säger att jag inte passar in. Sitter hellre hemma och klappar mina svin. Våga vinn. I drömmen dansar jag med Mr Right. För honom jag beredd att ta en fight. Vad vore väl en bal på slottet?

Hej och välkommen till min gratiskurs! Vill du hitta tillbaka till dig själv? Skulle du vilja ha tre gratislektioner? Första lektionen kommer direkt när du anmält dig. Anmäl dig här: https://ellinorwikman.simplero.com/page/133821-list-signup-for-gratiskurs-hitta-tillbaka-till-dig-sjalv-tre-viktiga-lektioner

      God fortsättning och Gott Nytt År! Stort tack till alla som läst min bloggjulkalender. Här finns mina julkalendrar och min självbiografi   https://www.bod.se/bokshop/barnlaengtan-ellinor-wikman-9789177859963            

Julafton 2019 Idag för exakt tio år sedan skrev Leif ett brev till Isak, som vi hittade i förrgår, när vi skulle måla lådbilarna på Leift skrivbord. Det är helt otroligt hur tre brev på några få dagar kommit att förändra min relation till min son i en så positiv riktning. När han kom hit för tjugofyra dagar sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat se det här komma. Vi målade klart lådbilarna igår och imorse när vi ätit smörgås med griljerad skinka med senap, så satte vi på siffrorna. De blev så fina. Vi hämtade två snowracer häromdagen och som tur var visste vi måttet på dem, så bilarna passar perfekt runt dem. Vi behöver inte hjulen och styranordningen med ratt för vi har skapat lådbilssnowracers. Fantastisk uppfinning. Äntligen har jag fått snickra som en kvinna, utan att bry mig om att Leifs skulle sagt att det var mansgöra. Jag är så stolt över mig själv, men främst är jag stolt över Isak, som tog mod till sig och skrev ett brev till mig, om sitt liv de senaste tj

I pappas brev låg en Grand Watermelon-sedel från 1890. Jag undrar om pappa visste hur mycket sedeln var värd. När jag googlade, så kunde jag inte tro att det var sant. En likadan sedel har sålts för nästan tre miljoner Euro. Det är en helt sjuk summa pengar. Det viktigaste är dock inte vad sedeln är värd, utan att pappa bemödat sig att skriva ett brev till mig för tio år sedan, bara några månader innan han dog. Det viktigaste är att han skrivit att han önskar mig allt gott. Han önskar mig allt gott. Han älskade mig. Igår när jag skulle sova, så tänkte jag en massa "om jag inte"-tankar. "Om jag inte bestämt mig för att resa till Australien hade jag aldrig tagit upp kontakten med mamma." "Om jag inte gett mamma brevet hade mamma aldrig kommit på idén att vi skulle bygga var sin lådbil." "Om jag inte gått med på att bygga lådbilar med mamma, så hade vi aldrig hittat brevet från pappa." Livet är så märkligt och mäktigt. Jag har pra

Jag och Isak ska måla våra lådbilar på Leifs stora skrivbord. Innan vi ska lägga på tidningspapper tar Isak bort skrivbordsunderlägget, som legat där orört i många, många år. Under det ligger ett brev. Isak tar upp brevet och jag ser hur han ryggar tillbaka när han läser på det. Han visar det för mig. Det står "Isak" på kuvertet. Jag vet att vi båda undrar hur länge det legat där. - Kom, säger jag till Isak och tar hans hand. Vi går till köket och tar oss lite mellanmål. Vi plockar fram bröd, smör och pålägg under tystnad, medan brevet ligger på köksbordet. När Isak fått i sig lite kaffe och en smörgås, så tar han upp brevet och sprättar upp det med en bordskniv. Han tar upp innehållet med höger tumme och pekfinger. Det första jag ser är en sedel och jag önskar att det inte är gamla sedlar som förlorat sitt värde. Jag hinner också tänka att jag hoppas att Leifs bemödat sig med att skriva några rader till sin son. Det visar sig att Leif verkligen tänkt till. På bor

Jag trodde inte mamma mindes barkbåtarna och lådbilarna. Drömde om att  få tillverka dem tillsammans med pappa här hemma, men det blev aldrig verklighet. Hon minns det lika klart och tydligt som jag. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om dessa minnen. Vi har varit i byggvaruhuset och köpt material till våra lådbilar idag. Det är en sådan rolig idé. Trodde ALDRIG att detta skulle hända. Vi har köpt hjul på axel, masonitskivor, brädor, ratt, färg och stora klistermärken med siffrorna 7 och 12. Mammas lådbil ska vara blå och min ska vara svart. Mammas turnummer är 7 och mitt turnummer är 12. När kvällen kommer har vi lyckats få ordning på styrningen, men vi inser att vi helt glömt bort att köpa stolar. Mamma hittar en annons på internet, där någon säljer två snowracer och hon frågar mig om inte det kunde vara en idé. Det är briljant. Jag ser framför mig hur jag och Filip susar ner för backen bakom huset på julafton på var sin snowracer med min och mammas lådbil som kam

Isak åkte till köpcentrat efter att han lämnat Marika igår och var borta i några timmar. Jag var aldrig orolig. Jag visste att han skulle köpa fler julklappar och att han ville ge mig tid att svara på hans brev. Till en början kunde jag inte få ner en enda mening på papper. Jag slängde papper efter papper innan jag kom igång, men när jag väl började skriva kunde jag inte sluta. "Isak, tack för ditt brev. Jag har funderat så mycket på hur vi ska lära känna varandra igen och jag hade aldrig tänkt på att vi kunde skriva brev till varandra. Vilken bra idé! Jag träffade Leif när jag var 19 år. På den tiden drack alla alkohol på helgerna och kanske drack din pappa och hans vänner lite mer än oss andra, men det var inget jag tänkte på. Det hörde liksom till ungdomskulturen på något sätt, men när åren gick och vi blev äldre, så fortsatte din pappa att dricka och inte bara på helger, utan också på vardagar. När Nettan föddes så var han nykter i några veckor. Han var lika glad s

Jag måste åka hem till mamma. Hon är vid medvetande, men är fortfarande på sjukhus. Jag misstänker att de kommer flytta över henne till psykiatriavdelningen och att hon inte kommer vara hemma över jul, så det blir fint för mig att få fira jul med Isak, hans mamma, hans syster och hennes barn, samt Isaks morfar. Ser framemot att träffa dem alla och hoppas att mamma kommer må bättre, så att jag kan vara mitt vanliga jag igen. Glad, framåt och sprallig. Isak skjutsar mig till tåget. Han håller mig i handen hela vägen och jag är glad att hans mamma har en bil med automatlåda, så att han kan göra det. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte upp hit till det gula huset mitt ute i skogen. När jag vaknade imorse berättade Isak att han skrivit ett brev till sin mamma, när jag hade somnat igår och gett det till henne, när brevet var klart. Hans mamma var väldigt glad imorse och jag tror att de kommer behöva vara ensamma i några dagar nu för att prata om allt som hänt när de varit åtskilda

Jag skrev brevet när Marika hade somnat. Jag berättade för mamma om mitt liv i Göteborg. Berättade om all skuld jag känt när jag sa upp kontakten med henne. Berättade om ilskan över att hon stannade kvar hos pappa. Jag avslutade brevet så här: "Mamma, jag har insett att jag inte behöver åka till Australien. Jag behöver lära känna dig. Nu när jag berättat om mitt liv de senaste tjugo åren, kan inte du berätta för mig om ditt liv de senaste tjugo åren. Jag har saknat dig och jag ångrar att jag sa upp kontakten med dig, men jag orkade inte se hur pappa behandlade dig. Jag ser fram emot att läsa ditt brev. Kram Isak."

Idag har Marika berättat om sin psykiskt sjuka mamma. Fruktansvärt. Jag förstod att något inte stod rätt till igår när de kom hem. Marika hade gråtit och jag blev rädd att Isak gjort henne ledsen. Att han ändå bestämt sig för att resa till Australien. De sa bara hej och gick sedan till Isaks pojkrum, så jag har legat sömnlös i natt och funderat. När vi hjälps åt att plocka undan efter middagen känner jag mig mycket lugnare. Under middagen såg jag hur Isak tog Marikas hand, när hon berättade för mig om sin mamma. Sent ikväll hände något makalöst och nästan ofattbart. När Marika hade somnat, så kom Isak in till mitt sovrum. Han satte sig på sängkanten och gav mig ett brev. - Jag stannar till första januari, sa han och gick ut ur rummet. Den här gången lämnade han inte mitt sovrum för att gå ut ur mitt liv, så som han gjorde för tjugo år sedan. Jag är så tacksam att han är tillbaka.

När vi sitter där på restaurangen och Isak säger att han har något att berätta, så händer det som inte får hända. Min mobil ringer och jag svarar utan att tänka mig för, som vanligt. - Marika, säger jag och när det är tyst i andra änden förstår jag direkt att det är något som hänt mamma. - Mamma, hallå? säger jag och tittar på Isak med panik i blicken. Jag klickar av samtalet och ringer min syster, som får sticka från jobbet för att åka hem till mamma. Jag kan inte äta och inte prata. Jag bara sitter där och stirrar på telefonen, medan jag fantiserar om allt som kan ha hänt mamma. Trettio minuter senare ringer syrran och mamma har precis åkt ambulans till Sahlgrenska. Hon har tagit för många tabletter, en överdos helt enkelt. Jag önskar att jag vore där, men samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra och att det är bra för mig att vara här hos Isak. - Förlåt, säger jag och går från stolen och min orörda pizza. Jag går runt bordet och sätter mig bredvid Isak i s

Jag vet inte om jag ska resa. Varken mamma eller Marika har frågat mig om resan till Australien. Kanske har jag aldrig varit helt säker på om jag ska resa. Jag har ju inte bokat några flygbiljetter. Kanske var min förhoppning att det skulle räcka att fly till mamma. Jag vaknar fortfarande av mardrömsskrik. Marika håller om mig när det händer och då lugnar hjärtat ner sig ganska snabbt. Jag har bestämt mig för att bjuda ut Marika på enda pizzerian som finns här. Jag måste berätta för henne vad jag känner innan hon reser hem.

Jag vet inte vad som hände när Isak var och handlade julklappar med Filip. Plötsligt berättade jag saker som jag inte riktigt visste att jag visste, som att boxningen var ett sätt för Isak att bearbeta Leifs svek. Det var som om Marikas frågor fick mig att förstå. Jag fick andra perspektiv på det liv vi levt. Om ingen ställer frågor till oss hur ska vi då kunna få insikter? Marika måste resa hem om fem dagar. Hon ska arbeta på ett äldreboende i Göteborg, men det verkar som om hon kan byta sitt arbetspass på julafton med en kollega och komma hit och fira med oss. Det ser jag verkligen framemot. Det känns som om min familj är på väg att bli hel. Ikväll ska vi skriva julklappsrim till Nettan, Filip och Liv. Nettan är verkligen bra på att rimma och nu när vi har Marika här, så tänkte jag att vi också kunde försöka oss på några rim. Nettan kommer bli så överraskad.

Kyssen är det bästa som hänt mig på flera månader. Kanske inser han att det kan bli vi. Jag är så impulsiv och jag har inte alltid det tålamod, som behövs för att inte skrämma killar. När jag berättade för Isak om min längtan efter hus och barn, så skrämde jag bort honom. Nu är han på väg tillbaka till mig igen. Igår när jag bakade pepparkakor och byggde pepparkakshus med hans mamma, så visade hon mig foton från när Isak var liten. Han var så söt, men han var bara glad på de foton där han var tillsammans med sin morfar. - Varför ser han så ledsen ut, frågade jag och pekade på ett foto   där Isak satt i knät på sin pappa. - Hans pappa drack mycket och lovade Isak saker när han var full. Han sa att de skulle bygga barkbåtar och ha tävlingar i bäcken eller att de skulle bygga var sin lådbil och köra rally på grusvägen. När Leif vaknade bakfull nästa dag, så mindes han inte något av det han hade lovat Isak och det blev aldrig några barkbåtar eller lådbilar. Jag ser att Elsie

Det känns skumt att lämna Marika hemma hos mamma, men jag har ju lovat Filip att vi ska handla julklappar. Vi åker till ett köpcentrum där de har luciakröning. Den lucia som blivit framröstad av folket ska få luciakronan. Filip stannar till framför scenen och står som fastfrusen. Jag ställer mig bakom honom och försöker följa hans blick. Jag tror att han tittar på en liten blond tjej som står längst till vänster.   - Vem är hon? frågar jag. Filip vänder sig om och tittar på mig som om han glömt att jag var där. - Lisa, säger han och vi går vidare. Vi köper julklappar och sedan sätter vi oss på ett café. Filip vill ha varm choklad och en chokladboll. Jag betalar. Jag äter lussekatt och dricker kaffe. - Vem är Lisa? Vet hon om att du är kär i henne? frågar jag. Filip verkar fundera på om han vill berätta, men till slut börjar han berätta. - Hon vet inte, säger han. Jag har varit kär i henne i några år nu och jag vågar inte berätta det för henne. Varje gång vi sitter bredv

Marika är så olik oss. Hon pratar oavbrutet. Det är inte så att hon är okänslig, snarare tvärtom. Hon verkar ha läst av situationen på några minuter och nu har hon bestämt sig för att få oss att komma närmare varandra. Jag tillåter det. Vad finns det i livet mer än relationer? Vad är livet värt om jag bara har kontakt med femtio procent av mina barn? Jag vill inte vara halv längre. Jag vill vara hel. På kvällen vill Marika att vi ska titta på Lärargalan tillsammans. Hon har en vän som är lärare och har blivit nominerad av sina elever. Marika hoppas kunna se sin vän på TV. Hon är förväntansfull och jag ser i Isaks ögon att han älskar henne. Plötsligt inser jag att Isak kanske kommer ställa in sin resa till Australien. Jag hämtar chips och popcorn i köket och när jag kommer tillbaka har Marika satt sig nära Isak och håller om hans arm. De ser så lyckliga ut tillsammans.

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem

Imorse stod det en tjej utanför huset när jag skulle ta mitt morgonkaffe. Hon rökte och hade på sig en röd kappa och svarta byxor. När hon såg mig genom fönstret, så vinkade hon och kastade fimpen i gruset och mosade den med hälen på sin gympasko. Jag ropade på Isak och han kom på några sekunder. Han sa inte ett ord. Satte på sig vinterjackan och gick ut. Jag har suttit här i timmar och tittat på dem. De går runt i cirklar i trädgården och deras andetag bildar rök omkring dem. Jag har ingen aning om vad de pratar om, men de verkar lugna och det verkar som om de har mycket att prata om. Jag lagar mat ifall han tillåter henne att stanna och äta med oss. Jag tror att det är Marika, som kommit hit från Göteborg. Jag ser ingen bil någonstans, så jag undrar hur hon tagit sig hit. Hon verkar inte ha någon packning.

Mamma tände andra ljuset i adventsljusstaken idag. Jag har inte sett ljus brinna i en adventsljusstake sedan jag var tjugo och bodde hemma. Pappa var inte speciellt förtjust i julen, men mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle ha julstämning här hemma. Igår frågade mamma mig om jag fortfarande drömmer mardrömmar. Min första tanke var: "Stopp, det har inte du med att göra." Jag föll in i ett gammalt mönster, men lyckades ta mig ur det. Jag var tyst en stund och funderade över vad jag ville berätta för henne. Jag bestämde mig för att säga allt. - Sedan några år tillbaka drömmer jag att jag drunknar. Jag vaknar kallsvettig och hjärtat skenar som rädda hästar. Jag påverkas så mycket av drömmarna att jag sökt psykologhjälp. Mammas ögon vidgades och jag såg att hon ville ställa fler frågor, men antar att hon inte gjorde det av rädsla att jag skulle sluta prata igen. - Jag hade en tjej i Göteborg. Hon heter Marika. Det var hon som fick mig att gå till psykologen

Det har varit så fint att ha Nettan, Filip och Liv här i några dagar. Både jag och Isak har mått så bra av att ha fler människor i huset. Vi bestämde att vi ska fira julafton tillsammans. Isak och Filip ska träffas och handla julklappar någon dag. Inatt vaknade jag av att Isak skrek. Jag minns att han hade fruktansvärda mardrömmar som barn och att han ofta kom in med sin kudde och la sig mellan mig och Leif. Då flyttade sig Leif. Han gick och la sig i soffan i vardagsrummet. Om jag vågar ska jag fråga Isak om drömmen. Det kanske kan vara ett sätt att få kontakt med honom igen. Jag är fortfarande så chockade över allt han sa vid Leifs grav. Jag har äntligen släppt skulden över att jag en gång valde att leva med Leif. Hur det än blev, så fick vi Nettan och Isak. Utan Leif hade de inte funnits. Jag kan förstå att Isak ser min pappa mer som en fadersgestalt än Leif, men att han också funderat över om han inte var den son Leif önskat sig. Det är så tungt att veta att min son tänker

Nettan, syrran, bestämde sig för att sova över. Jag och Filip såg en film och tjejerna gick och la sig. Jag berättade för Filip om Marika. Sa att jag älskar henne, men att jag inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill köpa hus och bilda familj. Jag är inte där. Jag vill bara bort. Filip nickade och verkade förstå mycket mer än mina polare i Göteborg. - Du kanske behöver ett år. Det är inte kört bara för att du reser utomlands ett tag, sa han och tog några popcorn från skålen på vardagsrumsbordet. Han berättade att Nettan träffat en snubbe från Helsingborg. Att dom provar ett särboförhållande. Filip verkar ha accepterat det. Jag är så imponerad av den killen. Jag hade behövt hans lugn när jag var i hans ålder. Nettan kom upp mitt i natten och sa att Filip skulle gå och lägga sig. Hon är sig lik syrran. Bestämd och orubblig. Det var bara för Filip att gå och lägga sig.   Jag är glad att syrran funnits där för mamma, när jag inte orkat. Jag vet att dom pratar i telefon g

Jag kunde inte sluta gråta igår när Isak frågade om vi skulle gå till Leifs grav. Det var som om år av sorg plötsligt vällde upp inom mig och det gick inte att hejda. Jag var så oförberedd och stackars Isak visste inte vad han skulle göra. Han gav mig papper från hushållsrullen i köket och när jag hade slutat gråta, så tog vi på oss ytterkläderna och gick. - Leif, förlåt för att jag inte varit här på länge, sa jag när vi kom fram till graven. Det var då det hände. Isak la sin arm om mina axlar. Jag var så nära att börja gråta igen. Bet mig i läppen och svalde hårt. Fortsatte att prata, styrkt av Isaks stöttande arm. - Leif, du gjorde det inte lätt för mig. Jag behövde några år att läka innan jag kunde gå hit. Förlåt! Efter några minuters tystnad, så började även Isak prata till den stora stenen, där bland alla andra stora stenar. Jag blev helt chockad över orden, över styrkan i hans röst. Han måste ha velat säga det länge. Åh, min son. Var har du varit? - Pappa, jag är in

Marika har slutat ringa. Jag saknar de missade samtalen. De känns som det sista jag har kvar av Göteborg. Mamma uppskattade att jag pratade med henne i bilen igår. Jag märkte hur hon slappnade av och lät mig köra hem, utan att hålla sig krampaktigt bildörren. Hon har blivit gammal och tyst. Imorgon kommer syrran med ungarna. Filip är kanske fjorton-femton år nu och Liv är nio-tio. Det är många år sedan jag träffade dem nu. Pinsamt. Vilken morbror. Tänkte ta med mig mamma till pappas grav idag. Jag tror inte att hon går dit så ofta. Det är väl lika bra att jag hälsar på alla släktingar nu när jag ändå är hemma. Vem vill gå till en grav ensam? Jag förstår mamma. För en gångs skull förstår jag henne. Läs min självbiografi "Barnlängtan" som e-bok https://www.bod.se/bokshop/barnlaengtan-ellinor-wikman-9789177859963

Vi sa inte många ord till varandra igår heller. Jag försökte. Eller gjorde jag det? Det var så länge sedan någon bodde här. Jag önskar att jag hade talets gåva, att jag kunde få honom att börja prata med mig. Vi har iallafall kommit överens om att vi ska åka och hälsa på min gamla pappa idag. Den enda släkting jag har i livet, förutom Isak och hans syster. Kanske kan pappa var en länk mellan mig och Isak. En möjlig väg för oss att hitta tillbaka till varandra. I frysen finns kanelbullar som jag bakade för några veckor sedan. Pappa brukar minnas mamma när han äter dem. Ibland delar han ljusa minnen med mig. Ibland börjar han gråta, för att de minnen som kommer till honom är dystra. För Isaks skull hoppas jag att han minns ljusa tider idag. Isak ber att få köra bilen. Det är ovant för mig att sitta bredvid och jag bromsar på en osynlig bromspedal på passagerarsidan hela vägen till ålderdomshemmet. Isak kör inte speciellt fort och inte är han vårdslös i trafiken heller, men ja

Jag vaknar med ett ryck. Rummet är mörkt och jag kan inte avgöra om det är mitt i natten eller tidig morgon. Jag famlar i mörkret efter mobilen och ser att Marika ringt fyra gånger sedan jag somnade. Det är tur att mobiltelefonen uppfunnits, så att inte hemtelefonen hos mamma ringt fyra gånger under natten. Jag blundar och tänker på hur det var förr. Mamma skulle ha svarat till slut och så hade hon suttit och lyssnat på Marika halva natten. Försökt trösta henne för att jag, hennes son, krossat hennes hjärta. Jag drar täcket över huvudet och är glad att jag är fyrtio år nu och inte längre tjugo. Jag tar mina egna beslut. Jag kan sticka utomlands om jag vill, när jag vill. Jag känner doften av kaffe och ser att klockan på skärmen på mobilen visar 09:24. Jag är stel i axlarna efter gårdagens pass på gymmet. Sista passet på gymmet i Göteborg, för alltid? Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Vet bara att jag måste bort. Mitt liv är magasinerat och min livslust är på villovägar. Förs

Isak sitter bredvid mig i bilen. Han är fyrtio och jag vet inte vem han är längre. Jag har tjugofyra dagar på mig att lära känna honom på nytt, sedan åker han vidare. På juldagen lämnar han landet och stannar minst ett år i Australien. Jag sneglar på honom, där han sitter i passagerarsätet. Jag kör den välkända skogsvägen till vårt hus, Isaks barndomshem, i lungt tempo. Vägen är inte plogad och bilen skapar djupa hjulspår i snön. Jag känner mig orolig, men är osäker på om det är mina känslor eller jag känner Isaks känslor. Det finns så mycket outtalat mellan oss, så mycket vi aldrig sagt till varandra. Kommer det att sägas nu? Huset ligger öde. Det enda som lyser är julstjärnan jag hängt upp i hans gamla pojkrum. En julstjärna av orange papp, som Isak tyckte om som liten. Vem är han nu? Han öppnar bildörren och börjar gå mot huset. Jag sitter kvar och tittar efter honom. Vi har inte sagt ett ord till varandra från tågterminalen och hit. Vad tänker han? Vad känner han? Hur sk