Författarutbildning

Ända sedan hon var gammal nog att hålla i en blyertspenna hade hon fått hör om och om igen att hon var begåvad. Med penna och papper skapade hon de mest makalösa människoansikten. När hon skapade försvann hon in i målningen likt en sjöman som hypnotiseras av havet. Hon kunde teckna i timmar, utan att ta en paus, utan att lyfta pennan från papperet. Det var som om någon tog över hennes kropp och hennes hjärna fick vila. "Ända sedan hon var gammal nog att hålla i en blyertspenna hade hon fått hör om och om igen att hon var begåvad." Sista meningen på s. 177 i Anna Gavaldas bok "Tillsammans är man mindre ensam"

I eftertankens långsamma lunk vill jag så gärna sätta punkt Lämna oron som gnager Skala av lager för lager Vem är jag utan oro Låter tanken bero

Minns du En röst i natten med Jack Killian? I den amerikanska TV-serien är skådespelaren Gary Cole en tröst för många radiolyssnare. Idag är en av de bästa dagarna i mitt liv. Min energi är stark, positiv och rosa. En dag som denna önskar jag att jag kunde dela med mig av min energi till alla ensamma genom att vara en röst i natten för dem.

Vägledning förde mig till denna stad ty jag är inget oskrivet blad Det krävdes mycket mod för att våga I mitt kontrakt brann en stark låga En tår rinner sakta ner när jag in i framtiden ser Den lyckligaste tiden i mitt liv för evigt tacksam för denna giv

Han gick ju så nära. Gränslös. Hade det varit någon annan än han hade det varit påträngande. Riktigt, läskigt jobbigt. Ingen annan människa får inkräkta så här på min zon. Ingen annan människa. Bara han. När vågade jag släppa honom så här nära? När blev han insläppt i min zon? Hur gör en människa för att få tillträde här?

Det var i senaste laget, sa en kritisk röst Jag ville inte höra de ord som rev och slet i mitt bröst Jag vände om och gick vidare Ville bli en glädjespridare Den eufori jag kände var så stark Äntligen stod jag på säker mark Lycklig som få Hämta vatten från en å Levnadsglad i dur Nu är det min tur

Sista delen av novellen. Fortsättning på kapitel 7 Hon sa att hon aldrig mer skulle bli kär innan hon somnade. Minou  sov till tolv på lördagen och jag vaknade vid åtta och städade undan vinflaskan direkt. Jag somnade i soffan nykter för första gången på mycket länge. Hon ville inte äta något när hon vaknade, men jag tvingade henne att dricka ett glas med vatten och  Treo . Hon duschade och jag vattnade blommorna. Jag har nog aldrig haft så glada blommor i hela mitt liv. Jag tittade på väggalmanackan och såg att det var en vecka sedan jag tog ett glas vi senast. Det var psykologen som föreslog att jag skulle köpa en almanacka att ha på kylskåpet, där jag ritade in ett vinglas  varje gång jag smakade vin. Senast var förra lördagen. En känsla som liknade stolthet fyllde min kropp. Jag frågade  Minou  om vi inte skulle gå på stan och titta i affärer. Jag trodde aldrig att hon skulle svara ja. Efter veckor på Åhlens klädavdelning förstod jag att det fanns inget s

Fortsättning kapitel 7 (avslutning kommer imorgon) Hon drack vin direkt ur flaskan och jag blev chockad av flera anledningar. Hon visste att jag hade vin hemma. Hon kunde spilla vin på min vita soffa. Hon kunde väl använda glas? Det viktigaste av allt var dock frågorna: Varför var hon här? Varför grät hon? Hon somnade i mitt knä.  Jag klappade hennes korta mörka hår till fyra på morgonen. Flaskan var urdrucken och jag hade inte druckit en droppe. Det var en kille som hade fått hennes hjärta att brista. Fina, fina  Minou , hon är som min egen dotter. Hon hade sett honom på stan med en blond tjej. De hade kysst varandra utanför ett café. Hon var chockad och förkrossad.  Minou  och hennes kille hade pratat om att förlova sig och planerat att äta söndagsmiddag med hans föräldrar. Han var svensk och hade sagt att hon var hans afrikanska drottning.

Uttal, ulvliknande, underlig, utfällbar, underfundig Den galne professorn Den galne professorn på min pappas jobb uttalade mitt namn med tysk brytning. Han var underlig och hans uppfinningar var underfundiga. Han hade ulvliknande tänder. Ni vet lite längre tänder på var sida i underkäken. Som barn vågade jag inte befinna mig ensam med honom i labbet, men när jag blev lite äldre blev jag mer och mer fascinerad av honom. Jag minns särskilt en dag när han visade mig sin senaste uppfinning. En utfällbar kniv, som en fickkniv, fast mycket mer avancerad. Idag är jag marknadschef för ett företag som tillverkar professionella knivar för exklusiva restauranger. Den galne professorn är sedan länge död, men jag tänker på honom då och då. I min skrivbordslåda ligger ett exemplar av hans utfällbara kniv.

Kapitel 7 (första delen på sista kapitlet) Minou gråter I dag ska jag träffa en psykolog efter jobbet. Jag kommer få psykbryt. Jag behöver bryta ihop för att kunna byggas upp igen. Vem vill jag vara? Vem är jag? Varför är jag här? Vem har bestämt att jag inte längre får dricka vin? Vad vill jag?  Psykologen gav mig beröm idag. "Du gör framsteg" sa hon och jag log på spårvagnen, hela vägen hem. När jag satte nyckeln i låset här hemma var dörren redan upplåst. Det gick kalla kårar längs min rygg. Hade jag glömt att låsa? Hade någon brutit sig in i min lägenhet? Hjärtat bankade hårt när jag gick in i min hall. Jag såg att någon satt i soffan i vardagsrummet. Jag slappnade av något när jag såg  Minous  vackra profil. Det var fredag och jag undrade vad hon gjorde här idag. Hon hade egen nyckel, så det var inte konstigt att hon tagit sig in. När jag kom närmare såg jag att hon grät.

Kapitel 6 Klädeufori Jag säljer kappor till rika damer, som vill vara fina på sensommaren. De   tycks ha pengar i överflöd och jag önskar att jag kunde köpa vad jag ville precis som de.  Kläderna har fått mig att vakna till liv. Jag dricker fortfarande vin på kvällarna, men inte varje kväll. Istället bläddrar jag i modemagasin och drömmer mig bort. Frossar i färger och former. De senaste plaggen. På spårvagnen på morgonen längtar jag fortfarande hem till vinflaskan, men jag kan också längta till jobbet. Det kan ju ha kommit en ny kollektion. Jag får gåshud av att hänga upp nya vackra kläder på galge för försäljning. Speciellt klänningarna. De är som balsam för mig själ. Min nya drog.

(Även detta blev ett kort kapitel) Kapitel 5 Psykologen nästa Jag drömmer om vita bomullsklänningar med stora röda vinfläckar om nätterna. Jag vaknar och tänker på vin. Jag smyger i mina rosa, små tofflor och tänker på vin. Jag startar min kaffebryggare och tänker på vin. Jag duschar och tänker på vin. Jag klär mig och tänker på vin. Jag häller ut kaffet i diskhon innan jag går till jobbet. Jag vill inte ha kaffe. Jag vill ha vin. Jag sköter mina arbetsuppgifter, trots att nittio procent av mina tankar, valda av min annorlunda hjärna, kretsar kring rött, friskt, livgivande vin. Jag ställde alla frågorna till psykologen. Meningen med livet. Vinsten med att sluta dricka. Hon hade inga svar. Hon sa bara att jag skulle lyssna inåt. Oerhört provocerande. Jag var så arg när jag satt på spårvagnen på väg hem. Hennes ord ekade i   mitt huvud: - Vill du vara ensam resten av livet eller vill du dela det med andra? Jag ville svara henne att jag hade Minou, men jag o

(Det blir ett kort kapitel idag) Kapitel 4 Utsparkad Nyduschad. Minou har ändrat tiden på onsdagarna från tio till tre. Jag klarar mig inte utan henne. Det blev en flaska vin igår ändå. Jag fönar håret och tänker på mitt missbruk, mitt vin, som något negativt för första gången i mitt liv. Jag har aldrig haft någon jag kan såra med mitt missbruk, ingen nära relation. Det har varit min ensak, min njutning. Jag ska arbetsträna på klädavdelningen. Det känns som ett straff, samtidigt ser jag min chans att bli en riktig människa, en vanlig människa. En kvinna som har fast inkomst och väninnor på jobbet.  Jag ålar i min lila klänning och när sminket sitter som det ska tar jag på mig mina solglasögon. Redo för ett nytt tufft kapitel i livet.

Kapitel 3 Tvingad ut i livet Jag sitter på soffan och stirrar tomt framför mig. Har helt glömt bort vinet. Begäret tog en paus. Kvinnan från Arbetsförmedlingen sa något om att jag nu var i fas tre och att mina erfarenheter från Kappahl väckt intresse hos personalchefen på Åhléns vid Domkyrkan i Göteborg. Jag försökte protestera, men kvinnan i telefonen hävdade att de måste fortsätta sitt arbete och inte kan vänta tills jag är redo. Jag trivs med mitt liv här hemma. Jag vill inte ut och träffa människor. Jag vill inte tvingas sluta dricka vin. Jag är inte redo att arbeta. Rutinerna som skapats under dessa tre år är sköna, trygga och jag vill inte förändra något. Jag ska börja på måndag. Jag har som vanligt ingen aning om vilken dag det är. Sedan minns jag att Minou precis gick, så det måste vara onsdag. Vi måste ändra hennes tider på onsdagarna. Jag vill vara hemma när hon städar. Vi talar sällan om annat än disk, tvätt och städ, men hon är min enda vän. Kvinn

Fortsättning kapitel 2 Minou - Afrikas drottning "Ska jag tvätta den här mörklila klänningen i 30 grader?" frågar hon innan hon ska gå för dagen. Hon håller den i handen redo att gå in i badrummet och starta tvättmaskinen som redan är laddad med väldoftande tvätt- och sköljmedel. "Ta med den till kemtvätten är du snäll" säger jag och ger henne en femhundra kronors sedel. "Behåll växeln" lägger jag till och sluter hennes öppna hand runt sedeln. Hon skakar på huvudet, men hon ler. Hennes svarta linne smiter åt runt hennes smala midja och små bröst och de bruna linnebyxorna hänger löst runt hennes höfter och långa ben. För lite färg, men ändå så vacker, tänker jag. "Vi ses på söndag" säger hon och stänger försiktigt ytterdörren till lägenheten. Jag är ensam igen och går runt några varv från rum till rum och njuter av att det är rent och vackert. En nästan euforisk känsla kommer över mig och på ren rutin öppnar jag ett fransk