Författarutbildning

En del människor kan, men vill inte. Andra människor vill, men kan inte. Så låt oss därför njuta av allt vi både kan och vill.

 Livet händer Livet händer fort Det är sällan livet händer långsamt Livet händer Det är ok Det är så det ska vara Livet händer Inspiration från denna bild från http://www.flickr.com/photos/effulgent_girl/12065149184/sizes/z/in/photostream/

Avbrott som blev uppbrott Det som verkade så mörkt i allt detta som var skört öppnades en ny dörr fann en insikt från förr

En liten rund ring på min arm Dina små tänder En dag kommer du förstå din charm Dina små händer Bitmärket glöms snart bort Du börjar gå inom kort Utvecklas i en rasande fart att få följa dina steg är underbart

Mitt namn är Ellinor Wikman. I samband med Bokmässan i september 2015 debuterade jag som författare till en barnbok. Läs mer på: Ellinor Wikmans böcker

Han var rektangulär. Höll sig alltid innanför ramarna. Hon var cirkulär. Vågade sig ständigt ut i det okända. Numera är de båda cylinderformade och utforskar världen tillsammans. Utmanar varandras fördomar och växer som människor. Bilden är hämtad från denna sida: http://www.gettyimages.se/detail/foto/woman-gymnast-outdoors-on-large-cement-cylinders-royaltyfri-bild/79366118

I skuggan gömde sig någon, som bar på så mycket rädslor. Kände av dess ängslighet. Skulle aldrig få veta om det var en man eller kvinna. Gick vidare och önskade att rädslorna skulle släppa sitt grepp om människan. Ty i rädslornas dal kan inte kärlek gro.

Jag råkade börja dagdrömma på bussen på väg till jobbet i morse. Jag sjönk ner i en mjuk blå fåtölj på ett stort vackert bibliotek. Istället för att åka till jobbet satt jag i den blå fåtöljen hela dagen. Jag hade tid att reflektera över mitt liv. Skrev sida efter sida i min nya färgglada dagbok. Då och då kom personalen med böcker till mig. Det var en sensitiv personal, som visste precis vilka böcker jag behövde just idag.

I det fuktiga gräset låg ett rådjurskid Bara några veckor gammalt Mina röda stövlar var våta av morgondagg Jag andades in kylan i den klara morgonluften Rådjurskidet hade ännu inte lagt märket till mig Det var en magisk stund i livet Jag samlar på dem likt pärlor runt min hals

80-tal Campingliv Tonårstid Ungdomsgäng Samlades på borden vid kiosken Bergsprängare Musiken ebbade ut Batterierna var slut Visslade efter tjejer Tyckte det var coola grejer

Det ryckte i hans ena mungipa. Hon ville slå honom med kudden. Det fanns ingen annan som kunde reta henne så mycket. Det fanns heller ingen annan som hon älskade så mycket. Hon släppte sitt grepp om kudden och de båda försökte koncentrera sig på filmen igen. Det var omöjligt. Han ville reta henne. Hon ville bli retad av honom. De hade varit borta från varandra alldeles för länge. Hade svårt att hitta tillbaka till varandra. De behövde ingen film. De behövde närhet, gemenskap, bus och skratt. De behövde få känna sig levande igen.

Bror Benny beundrade bruden Bestört bevittnades brudens besvikelse Brudens barriär brast Bröllopet brakade Bladlössen barrikaderade brudbuketten

Det sägs ju att vi måste våga för att vinna, ty att förlora fotfästet är bättre än att förlora sig själv. Är det då inte så att vi måste tillåta oss att släppa kontrollen ibland för att nå våra mål? Ständig kontroll tillåter inte människan att förlora fotfästet. Om vi ser målet klart framför oss, så har vi inget att förlora. Vi ska bara våga oss ut i det okända. Ta steget!

För en kort sekund såg hon allt så glasklar. Det var som om meningen med livet skrevs med stora, lysande bokstäver i hennes svarta innertak. Bokstäverna suddades ut en efter en lika snabbt som molnen förflyttar sig på himmelen en blåsig oktoberdag. Mellan dröm och vakenhet hann hon tänka, "Om jag ändå hade haft penna och papper," innan hon somnade om.

I grovköket stod farbror Grå och tvättade sina leriga skor. I finköket stod tant Blå och tvättade sitt rena flor. Utanför stod någon på tå, längtansfull liten bror. Han kikade in på tant Blå i ögonen längtan efter omsorg gror.

Ett besök i mitt barndomshem. En djupdykning i de mest spelade LP-skivorna på mammas och pappas skivspelare.  ''Men du sitter du här och drömmer här nu igen, hur många gånger ska jag behöva säga åt dig egentligen? Det är läxorna du ska intresserade dig för och ingenting annat.'' Robert Andersson i pojkbandet "The pinks" var idolen. Det är lätt att tro att han drömmer om en tjej när man läser texten ovan, men i denna låttext drömmer han om att vara stålmannen. Låten heter "Superman". "Jag sitter på mitt rum och drömmer mig bort när Tommy visslar  utanför. Han säger: -Hej, kom ut till mig. Fast du är tjej så är du  helt okey." Carolas "Tommy tycker om mig" var ju så underbar för en liten tjej boende i Dalslands djupa skogar. Jag drömde mig bort. Jag stod där med hopprepet i min hand och sjöng med och för en kort stund kändes det som om jag var Carola och som jag längtade efter min Tommy. Kanske var det ingen tillfällighet

I min ungdomsdagar arbetade jag som småskolelärarinna i byns församlingshem. Varje solig vårdag när jag vandrade hem längs grusvägen fann jag en pojke sittandes bakom en lada. Han var i min brors ålder. Några och tio. Hans hud måste varit mycket känslig för han satt under ett svart paraply för att skydda sitt ansikte för solen. Han höll en bok i sin högra hand och paraplyt i den vänstra. Jag sparade minnet som en liten pärla kring min hals och nu på ålderns höst brukar jag plocka fram det och begrunda det. Jag kan inte längre gå, men i minnet traskar jag sorglöst fram på grusvägen fylld av barnskratt från en dag på mitt arbete. Varje gång jag passerar pojken undrar jag vad han läser. En dag ska jag gå fram och språka med honom. Åh, vad jag ser fram emot detta! Inspirationsbilden finns här !