I min ungdomsdagar arbetade jag som småskolelärarinna i byns församlingshem. Varje solig vårdag när jag vandrade hem längs grusvägen fann jag en pojke sittandes bakom en lada. Han var i min brors ålder. Några och tio. Hans hud måste varit mycket känslig för han satt under ett svart paraply för att skydda sitt ansikte för solen. Han höll en bok i sin högra hand och paraplyt i den vänstra. Jag sparade minnet som en liten pärla kring min hals och nu på ålderns höst brukar jag plocka fram det och begrunda det. Jag kan inte längre gå, men i minnet traskar jag sorglöst fram på grusvägen fylld av barnskratt från en dag på mitt arbete. Varje gång jag passerar pojken undrar jag vad han läser. En dag ska jag gå fram och språka med honom. Åh, vad jag ser fram emot detta!
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer