Författarutbildning

Fattig, smutsig och trött Befann sig pojken på förbjuden mark Tinnar, torn och rött Stor röd staty tornade upp sig i slottets park Mamma, födsel och förblött I dagar hade pojken levt på bark Tummad, kantad och nött Höll i handen bakom ryggen en bild av en monark Värme, omsorg och kött I tjänarnas boning skulle pojken bli stark

Om hösten, när alla löven fallit till marken Ja, då kände hon sig utsatt Blottad Den kalla vinden trängde in i grenarna Mörkret föll allt snabbare Om våren kunde hon andas igen När grenarna knoppades kom glädjetårarna

Hennes egen lilla hemlighet. Flamberad banan med vaniljglass och chokladsås. Ett beroende? Hur kunde något smaka så  gudomlig gott? I smyg besökte hon kinarestaurangen varje torsdag. Han trodde att hon jobbade över och hämtade snällt barnen på skola och förskola.  I sin ensamhet fantiserade hon om hur rosa utomjordingar tog med henne till sin rosa planet helt täckt av nyponrosor. Om hon fick bo på den rosa planeten i en vecka, så skulle hon nog bli en bättre mamma. Gladare, piggare, mer fantasifull........och rosa.

Hans livsverk Hans sågverk Hans urverk Hans huvudvärk Livsverket gled honom ur händerna Hafsverk skamfilade ränderna Tiden var urled Alkoholens mened

Prynadssaker Stora porlinshundar Små vita figuriner i krinolin - Mamma, jag kan packa in presenten! Mamma, jag kan! Växa med ansvar. Det lilla butiksbiträdet med enorm vilja. - Visst blev det fint mamma!? Kunden har lämnat butiken. Mamma gav mig ansvaret att slå in presenten med randigt presentpapperet. Jag växte. Jag hade utfört mitt första riktiga arbetet. - Kom så äter vi en muffins, sa mamma och jag var fortfarande så stolt. Kunde inte sluta prata om hur duktig jag varit som vikt papperet så fint och placerat tejpbitarna helt rätt. Jag kan.

Fjäderlätt Enastående Gudagåva Hetlevrad Energisk Träffsäker Absolut gehör Violinist Gräddvit Övertänd Rådvill Öser ur Den egna källan Endast en liten detalj saknas: MOD

Fasettögonen släppte in ljuset Vaknade inlindad i spindelväv Vingarna omslöts av det mjuka vita  Frihetslängtan Kamp Morgonens utmaning

Om jag kunde gråta ut all förtvivlan skulle jag snyfta tills jag kände lugn Om jag kunde skrika ut all frustration skulle jag vråla tills jag tänkte klart Om jag kunde svettas ut all förvirring skulle jag springa tills jag förstod Sorgens branta trappa har ingen genväg Vi måste alla vandra steg för steg Jag kan minnas fina stunder Det skänker mig lugn Jag kan promenera Det ger mig klara tankar Jag kan prata och skriva Och för varje ord som formas kommer jag förstå lite, lite mer Jag är inte ensam i sorgens trappa

Dansa var bland det bästa hon visste men att se kjolen fladdra tjusigt i en svängom var inget hon tog notis om De allra bästa dansupplevelserna löd: - Där var det män i överflöd Jag fick inte möjlighet att sätta mig ner De ville bara ha mer Hon blev uppbjuden gång på gång och kände ofta igen en vacker sång Hon var så vacker och dansant Alla såg att denna kvinna var elegant

Träd har också öron De ihåliga hör allra bäst När det susar i löven eller knakar i grenarna så talar träden till varandra Om du kunde tala med träd skulle de ha mycket att förtälja ty träd har också öron

När han sa att han bodde i sin mammas källare, så fick Loppan obehagskänslor. Hade hon valt fel kille igen? Det var inte alls konstigt att han bodde hemma. De hade ju inte ens gått ur gymnasiet än. Det var hennes tidigare erfarenheter av källare, som väckte känslor av obehag. Spindlar, lik i garderoben, fukt, mörkt, kallt och dystert. Efter första kvällen hos Simon hade hennes erfarenheter av källare utökats. Numera visste hon att det fanns källare som var rockiga, varma och mysiga. Till och med spindlarna var söta, men hon låtsades vara rädd för dem. Det funkade. Han tog hennes hand.

Förbjuden kärlek i Jerusalem Han svävade fram bredvid sin stallkamrat och kunde inte få nog av det sto som skrittade framför honom. Hennes fuxfärgade mjuka päls påminde honom om en avbildning av Pontius Pilatus, som hon aldrig fått bevittna, ty denna unga mö tillhörde inte det kungliga stallet. Det var därför hon var så nervkittlande. Vita överklassto hade han sett nog av.  Valacken hade iakttagit henne under den långa färden mellan Beirut och Gaza. Hans apelfärgade bringa var något utöver det vanliga. Hon hade hört talas om Gottfrid av Bouillons vackra parhästar, men aldrig fått möjligheten att skåda dem med egna ögon. Inte förrän i detta nu. Somliga skulle bli besvikna om de fick dras med en beundrare som stympats, men för egen del föredrog hon lugnet framför de brunstiga hingstarna klapprande hovar. Hans närhet var egendomlig och förtrollande. Han förde sig som om han var från en annan tid. Där hon kom ifrån fanns bara burdusa fästmän med manen full av narraktiga troféer.

Skrattade tills hon kiknade Tystnade i några sekunder Hämtade andan Det kluckande barnskrattet återvände med full styrka Från en undanskymd plats i min tågkupè sparade jag skrattet i mitt minne Jag log Livet var omtänksamt mot mig

De står på gatan utanför mitt fönster och skriker. Jag gömmer huvudet under kudde och låter täcket omsluta min vilsna kropp. De skriker att du inte finns längre och jag vill inte höra. De är så högljudda att det känns som om väggarna vore av papp. Du finns visst. Du kan inte dö. Du får inte dö. De är tysta en stund och jag hinner tänka. Du finns. Du kommer alltid att finnas. När minuter blir till timmar och jag vaknar till liv, så inser jag att du är här. Jag kan inte se dig, men jag kan känna din närvaro. Du är förundrad över att livet hade ett större syfte och att du faktiskt lyckats riktigt, riktigt bra. De har slutat att ropa utanför fönstret. Inte konstigt att de var så högljudda, de var ju lika förtvivlade som jag.

Samlad gick han in i undervisningssalen. Det var hans första dag som lärare på den nya skolan. Eleverna förväntade sig inte mycket. De hade skrämt bort de flesta. Ingen klarade av att undervisa dem. Det hade nästan blivit en sport för dem att knäcka sina nya lärare. Många av eleverna led i det tysta. Tyckte synd om de nya lärarna och försökte få rektorn att förstå, utan att bli påkomna av klassens härskare. Han såg direkt vilka elever han måste få över på sin sida. Han visste att hans första framträdande i gruppen var avgörande. Han stegade längst bak i klassrummet till den tillsynes mest ointresserade av killarna och gav den förvånade pojken ett papper i handen. - Jag är snuvig idag, skulle du kunna läsa? frågade han. - Vi vänder på klassrummet idag, fortsatte han och började visa eleverna hur de skulle vända sina bänkar och stolar. Nästa dag visste inte klassens härskare var de skulle placera sig i klassrummet längre. De hade förlorat sin makt.

- Är du redan hemma? Han tittade oroligt på mig och jag log, men visste att leendet inte nådde mina ögon. Han såg alltid sådant. De där små detaljerna som avslöjade mitt sinnestillstånd. Hans hjärna var sömndrucken, men det spelade ingen roll. Han var alltid skärpt. Visste alltid när det var dags att ha mig nära. - Kom. Han sträckte ut handen och jag kröp ner under hans täcke med kläderna på. Nederlaget var inte lika avgrundslikt i hans närhet. Livet fick ett större perspektiv och kvällens upplevelser fick äntligen sin rättmätiga proportion.

Unik i sitt slag som för vissa skapar obehag Annorlunda som för vissa skapar otrygghet Framgångsrik som för vissa skapar avundsjuka Unik i sitt slag Född till människa med dold intelligens Ständig kamp för att bli förstådd Unik i sitt slag

Vandrar i varm sand och vått gräs Barfota barn i en värld full av möjligheter Rosa badlakan: "Mamma läs!" Borrar ner tårna i mjuka härligheter Flyter sakta in i fantasins värld Vaggad av vågornas rytmiska färd Mormors strand

Mannen fortsatte skriva på sin självbiografi: Jag hörde hur det rasslade och prasslade i buskar och träd. Jag var rädd att katten skulle komma in igen. Den blöta svarta katten med de ondskefulla ögonen. Vid fyra års ålder knöt mor upp snöret runt min högra handled, som suttit fast i de vita spjälorna i min säng. Jag hade bara fått vara uppe korta stunder och hade därför inte fått lära mig att gå, så som andra fyraåringar. Snöret runt min högra hand hade varit mors barnvakt, men det hade också kommit att bli min vän. När hon slängde det i soporna, så kröp jag dit och plockade upp det när hon inte såg. Det luktade cigarettfimp och kaffesump. Det spelade ingen roll. Nu när snötäcket var borta behövde jag mitt rep, min trygghet.

Mannen fortsatte skriva på sin självbiografi: Mitt första minne hemsöker mig varje dag. Jag var tre år och hade ännu inte funnit min trygghet under snötäcket. Min mor hade sedan länge resignerat. Kanske utsatte hon mig för experiment för att ta reda på om hon hade några känslor för mig? Jag var fjättrad vid min säng omgiven av ett gigantiskt vitt duntäcke. Mor öppnade fönstret mot våren och glömde det på vid gavel.

Mannen skrev sin självbiografi och inledde den med följande ord: Under min uppväxt kände jag mig ständigt begravd, nedgrävd i snö. Jag var frusen och rädd. När jag lyckades ta mig upp ur drivor av snö grävde de ner mig igen. Jag var inte önskad. Snön blev min trygghet och kyla ett allmäntillstånd. Vill ni se inspirationsbilden? Klicka på http://www.flickr.com/photos/timpeartrice/12479842544/sizes/z/in/photostream/  eller Skrivpuff

Trädens frodiga grenar omfamnade henne. Jordens varma mylla värmde henne. Kläder och ansikte smälte in i omgivningen. Ingen skulle någonsin hitta henne om inte... Hon spände bågen och träffade honom. Den noggrant vässade pilen sjönk djupt in i köttet på hans vältränade vad. Hon njöt. Hon blev upptäckt, men det var värt det. Ifrån skogsgläntan såg hon hur han vackla till. Triumferande fnitter fick hennes grön/svartmålade läppar att blotta ett uns av hennes vita tänder. Han återfick balansen och böjde sig ner för att avlägsna pilen. Hon såg sin chans att vinna mark, men längtade efter att få se honom lida lite till. Den inre smärta han åsamkat henne kunde inte mätas med fysisk smärta, men det här var bättre än inget. Mycket bättre än ingenting. Hon visste inte att tiden var så knapp, att njutningen var så flyktig. Likt en panter kastade han sig över henne. Gömstället var röjt och hennes ögon var uppspärrade. Fnittret fastnade i halsen. Han var så tung. Hon spände varje fiber i

Han tittade på henne där hon låg bland pinnar och löv. Han reste sig mödosamt. Haltande lämnade han henne bakom sig. Vände sig aldrig om för att se henne en sista gång. Han hade gjort allt för henne och trots att han för länge sedan insett att hon aldrig skulle bli hans gav han inte upp förrän i detta ögonblick. Hon ville ha frihet. Hon skulle få sin frihet. Ärret skulle bli det enda som fanns kvar från den tid de haft tillsammans. Minnena kunde ingen ta i från honom. Hon hade varnat honom. Sagt att hon skulle ge sig av. Han ville bara träffa henne en sista gång. Det skulle ta lång tid för såret att läka. Var det värt det?

"Så där skulle din far också ha gjort. Ni är lika varandra på många sätt." Han frustade fram orden och hans saliv vätte hennes ansikte. Hon ville torka bort det, men kunde inte. Hon blundade en kort stund och slappnade av lite i kroppen. Slutade sparka. Hon hade insett att flykten var en förlorad möjlighet. Framför sig såg hon sin pappas spjuveraktiga blick. Han var den mest opålitliga krigaren i stammen och ändå var hon stolt över honom. Stolt över hans mod. En tår rann ner för hennes kind och blandades med hans saliv. Hon saknade sin far. Plötsligt släppte han sitt grepp om henne och satte sig bredvid henne i skogsdungen. Hon öppnade förvånat ögonen. Hade han sett att hon grät? Det fick inte hända. Återigen var hennes kropp spänd, men minnet av hennes far hade fått henne sluta strida. Kanske bara för en minut, men just nu ville hon inte ens fly. Så typiskt henne. När hon kunde fly, så ville hon inte länge lägga benen på ryggen. Nyss hade han haft henne i ett fast grepp oc

Ifrån skogsgläntan såg hon hur han vackla till. Triumferande fnitter fick hennes grönsvartmålade läppar att blotta ett uns av hennes vita tänder. Han återfick balansen och böjde sig ner för att avlägsna pilen. Hon såg sin chans att vinna mark, men längtade efter att få se honom lida lite till. Den inre smärta han åsamkat henne kunde inte mätas med fysisk smärta, men det här var bättre än inget. Mycket bättre än ingenting. Hon visste inte att tiden var så knapp, att njutningen var så flyktig. Likt en panter kastade han sig över henne. Gömstället var röjt och hennes ögon var uppspärrade. Fnittret fastnade i halsen. Han var så tung. Hon spände varje fiber i sin späda kropp, men hade inte en chans. Om hon lyckades träffa med en enda spark, så skulle hon kanske få honom ur fattning. Borra in stålhättan i det färska öppna såret.

Trädens frodiga grenar omfamnade henne. Jordens varma mylla värmde henne. Kläder och ansikte smälte in i omgivningen. Ingen skulle någonsin hitta henne om inte... Hon spände bågen och träffade honom. Den noggrant vässade pilen sjönk djupt in i köttet på hans vältränade vad. Hon njöt. Hon blev upptäckt, men det var värt det.

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.

Lizettes son har ni blivit 32 år och skriver följande: Alla människor har bra och dåliga dagar. Inget barn vill göra sin mamma ledsen. Ingen förälder vill vara en dålig förälder. Min mamma har också bra och dåliga dagar, som alla andra. Skillnaden är bara att hennes bra dagar är exceptionellt bra och hennes dåliga dagar är avgrundsdagar. När hon dansar på avgrundens rand är det svårt att få kontakt med henne. Den dagen var en exceptionellt bra dag. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Den morgonen märkte jag direkt att mamma hade en av sina gulddagar. Barn lägger märket till så mycket mer än vad många vuxna förstår. Hon hade gjort om sin säng så att den gröna bäddsoffan syntes igen. Under avgrundsdagarna förblev vardagsrummet ett dunkelt sovrum. Jag och min syster lekte. Vi byggde kojor av filtar i en gröna soffan. Vi stannade upp i leken när mamma började steka de första pannkakorna. Vi log i samförstånd och lekte vidare. Jag minns att jag blev alldeles tårögd, när jag kom in

Bubblande skratt. Rosa skimmer. Glittrande ögon. De hade inte mycket, men de hade varandra, Lizette och hennes två barn. De hade tak över huvudet och varje månad lyckades Lizette få pengarna att räcka till mat. När barnen blev lite äldre skulle de förstå varför det blev pannkaka till middag omkring datumen 16, 17, 18 och 19 i varje månad. De älskade pannkakor och tycktes aldrig tröttna på de mjuka, tunna, runda, väldoftande räddarna i nöden. Ibland hade hon blåbär i frysen. Idag var det en sådan dag. Hon hade blåbär, energi och fantasi. 1. Fluffig vanlig pannkakssmet 2. Fluffig pannkakssmet med blåbär 3. Smör i stekpannan 4. Sprits med blåbärssmeten 5. Spritsa en figur i stekpannan 6. Tömma i lite av den vanliga pannkakssmeten Barnen lekte i vardagsrummet, som också var hennes sovrum, medan hon skapade konstverk i köket. Lizette plockade fram alla tallrikar hon kunde hitta i köket, även assietterna och faten till kaffekopparna. Hon hade ingen liten stekpanna, så för