Gömd och glömd (Novellen i sin helhet från 4-7 februari)

Trädens frodiga grenar omfamnade henne. Jordens varma mylla värmde henne. Kläder och ansikte smälte in i omgivningen. Ingen skulle någonsin hitta henne om inte...

Hon spände bågen och träffade honom. Den noggrant vässade pilen sjönk djupt in i köttet på hans vältränade vad. Hon njöt. Hon blev upptäckt, men det var värt det.

Ifrån skogsgläntan såg hon hur han vackla till. Triumferande fnitter fick hennes grön/svartmålade läppar att blotta ett uns av hennes vita tänder. Han återfick balansen och böjde sig ner för att avlägsna pilen. Hon såg sin chans att vinna mark, men längtade efter att få se honom lida lite till. Den inre smärta han åsamkat henne kunde inte mätas med fysisk smärta, men det här var bättre än inget. Mycket bättre än ingenting. Hon visste inte att tiden var så knapp, att njutningen var så flyktig.

Likt en panter kastade han sig över henne. Gömstället var röjt och hennes ögon var uppspärrade. Fnittret fastnade i halsen. Han var så tung. Hon spände varje fiber i sin späda kropp, men hade inte en chans. Om hon lyckades träffa med en enda spark, så skulle hon kanske få honom ur fattning. Borra in stålhättan i det färska öppna såret.

"Så där skulle din far också ha gjort. Ni är lika varandra på många sätt." Han frustade fram orden och hans saliv vätte hennes ansikte. Hon ville torka bort det, men kunde inte. Hon blundade en kort stund och slappnade av lite i kroppen. Slutade sparka. Hon hade insett att flykten var en förlorad möjlighet. Framför sig såg hon sin pappas spjuveraktiga blick. Han var den mest opålitliga krigaren i stammen och ändå var hon stolt över honom. Stolt över hans mod. En tår rann ner för hennes kind och blandades med hans saliv. Hon saknade sin far.

Plötsligt släppte han sitt grepp om henne och satte sig bredvid henne i skogsdungen. Hon öppnade förvånat ögonen. Hade han sett att hon grät? Det fick inte hända. Återigen var hennes kropp spänd, men minnet av hennes far hade fått henne sluta strida. Kanske bara för en minut, men just nu ville hon inte ens fly. Så typiskt henne. När hon kunde fly, så ville hon inte länge lägga benen på ryggen. Nyss hade han haft henne i ett fast grepp och då ville hon inget hellre än att fly. Han hade rätt. Hon var precis som sin far.

Han tittade på henne där hon låg bland pinnar och löv. Han reste sig mödosamt. Haltande lämnade han henne bakom sig. Vände sig aldrig om för att se henne en sista gång. Han hade gjort allt för henne och trots att han för länge sedan insett att hon aldrig skulle bli hans gav han inte upp förrän i detta ögonblick. Hon ville ha frihet. Hon skulle få sin frihet. Ärret skulle bli det enda som fanns kvar från den tid de haft tillsammans. Minnena kunde ingen ta i från honom. Hon hade varnat honom. Sagt att hon skulle ge sig av. Han ville bara träffa henne en sista gång. Det skulle ta lång tid för såret att läka. Var det värt det?