Författarutbildning

Har ni någon gång upplevt att ni inte kan tänka? Vi människor vill ha kontroll, kontroll över vårt eget liv. Vi planerar och planerar. En del av oss har utvecklat en flexibilitet och klarar av att känna känslan av att ha kontroll, trots att våra planer måste förändras. Människor som känner att de tappar kontrollen, när deras plan måste ändras, vilka känslor bär de när upplevelsen av att inte kunna tänka tar över deras tankar? Dagens Skrivpuff

I en värld full av människor. Här lever du och jag. Om tiden inte fanns skulle vi då ha mer tid för varandra? Du känner inte mig. Jag känner inte dig. Om vår tidrymd var oändlig hade vi då haft tid att tala? Vem hade du då varit för mig? Vem hade jag då varit för dig?

Nakna små fötter fulla av sand. Ty stranden fanns bara ett stenkast därifrån. Droppade vatten på hans häl från en solmogen, röd tomat. Kunde ingenting om blommor, men kunde ändå se dess skönhet. Växthuset dignade av växter. Flera fann han exotiska, nästan mystiska. Som att kliva in i en sagovärld. Den gamla kvinnan sträckte fram sin kupade skrynkliga lilla hand. Gav honom något. En liten blålila vindruva. När han tog emot den föll en tår på hennes mjuka bruna veckade kind. Den följde hennes kind i en av rynkorna. Som en hink vatten i en fåra i jorden. Hon kom att bli den mormor han alltid saknat.

Ingen förvarning. Allt hade verkat så glamoröst. Vinna medaljer. Få beröm. Känna smak av segerns sötma. Imponeras av sin egen kropp. Slippa 9-till-5-arbete. Låta kroppen göra jobbet. Ingen hade berättat för dem om myntets baksida, ty alla mynt har en baksida. Tränaren hade talat om blod, svett och tårar i ett inledningsskede. De var förblindade av sina framgångar. Hörde inte hans ord. Smaken av metall i munnen. Varje fiber i kroppen vill vila. Svetten samlad i lager på lager. Träningspass efter träningspass. Ingen återhämtning. Framgång eller förfall? Starkast vinner? Vems psyke knäcks först? Är du en vinnare?

Förväntansfull. Förberedelserna är halva resan. Stressad. Flyget är redo för "take off". Är allt packat? Kan något börja brinna därhemma? Försöker slappna av. Solen är beställd och resan är betald. Turbulens. Vi kommer väl fram?! Luftombyte. Planet dunsar ner mot okänd mark och vi är snart ute i värmen. Glädje. Det är sol och från vår balkong ser vi soluppgången över havet. Mycket tankar. Resa betyder möjlighet att tänka. Njuter. Inga måsten, bara vara. Tacksamhet. Tack för att vi har möjlighet att göra denna resa. Insikt. Det är så fantastiskt bra därhemma. Perspektiv. Är på helt rätt väg. Dags att packa. Saknar nog faktiskt jobbet lite. Nöjd. Känner sängen därhemma mot kroppen, sluter sig om, omfamnar. Säger välkommen hem! Blundar och slumrar i flygstolen. Vaknar f undersam. Är nycklarna kvar i fickan på jackan?

Flög i formation mot solens hjärta. Regnbågsrandiga av solens magiska strålar. Själarnas styrka gav åskådaren rysningar. Återföreningen var räddningen. Dagen de alla hade längtat efter.

Han skalade varsamt löken och sedan hackade han den med lugna jämna rörelser. Han visste att hon inte skulle komma. Det skulle bli ännu en middag i ensamhet. Han kände en tår i ögonvrån och undrade om den skulle funnits där även utan enzymer som reagerar med svavelhaltiga aminosyror. Grät han äntligen på riktigt?

Du spelar huvud roll en i ditt liv   Visst är det skönt att skylla på andra ibland.  Men du har alltid ett val. Du måste inte umgås med de människor som "förstör" ditt liv.  Det är DU som väljer så var noga med ditt val. Ha tålamod! Ibland måste du invänta rätt tid i ditt liv för att orka bryta upp och lämna människor bakom dig. Därefter ska du göra dig redo att förlåta. Först när du förlåtit kan du gå vidare i ditt hjärta. Du spelar huvudrollen i ditt liv.

Klockan på den smidiga handleden, klänningens stärkta tyg och halsbandets fantastiska detaljer skvallrade om rikedom. Många trodde att hon var sparsam på gränsen till snål. Vad ingen visste var att hon, iklädd träningsoverall, besökte stadens hemlösa varje kväll, med famnen full av bröd från bageriet, som en gång ägdes av hennes far.

Ingen av dem hade önskat att livet skulle bli så här. I bakgrunden fanns hela tiden byggnaden som en påminnelse om att de snart skulle återvända. De hade något gemensamt. Deras kroppar var märkta för livet och deras själar hade sår som krävde intensiv själavård för att läka. Ingen visste om det skulle räcka med en livstid för dem att sona sina brott och förlåta sig själva. Skogen intill behandlingshemmet hade blivit deras gemensamma tillflyktsplats. Här kunde de andas in den svala vårluften och rista in sina namn i träden. En ritual som gav hopp om framtiden. Inspiration från Skrivpuff och bilden som även finns att skåda på denna länk http://www.flickr.com/photos/mathildedoiezie/11303551286/sizes/z/in/photostream/

Skepparkorv, renkorv, älgkorv.....skepparkorv, renkorv, älgkorv. Kom och smaka! Får det lov att vara en bit korv till damen? Den kringresande mannens röst ljöd klar och tydlig i folkvimlet. Inte behövde hon korv? Ändå kunde hon inte slita blicken ifrån honom. Det var som om hon mött honom förut, hans själ, i ett tidigare liv. I folkmassan kunde hon gömma sig och när han tittade åt hennes håll, så låtsades hon att hon skulle köpa bakplåtspapper och plastfolie i ett närliggande stånd. Hon visste inte hur länge hon hade lyssnat till hans röst, men när hon somnade den kvällen drömde hon om korvar. Hon visste att hon skulle få träffa honom igen. När hon vaknade tackade hon Gud för att marknaden pågick i dagarna två. Idag skulle hon se honom i ögonen och ta reda på mer. Vad hade de haft för relation i livet före detta? Hade han varit hennes man? Hennes syster? Hennes älskarinna? Kanske tillhörde hennes själ en man i tidigare liv? Kanske tillhörde hans själ en kvinna i livet före detta?

- Kom tillbaka! Snälla kom tillbaka! En tår vätte det tunna tidningspapperet. Den landade precis på ankaret i symbolen för tro, hopp och kärlek. Hopp , tänkte hon och blundade hårt som om det skulle hjälpa. Under en kort, naiv sekund önskade hon att allt skulle vara en dröm, en fasansfull mardröm, och om hon blundade tillräckligt hårt skulle det som hänt inte längre vara oåterkalleligt.

Markören blinkade i kommentarsfältet. Vad skulle hon skriva? Det hon precis läst gjorde henne smickrad och upprörd på en och samma gång. Pulsen steg så att det bultade i tinningarna. Hon förstod att hans senaste blogginlägg var skrivet till henne. Så vackra ord, men så otroligt ledsamt. Det var en egoboost för henne. Han visade hela världen att han älskade henne. Obesvarad kärlek. Markören fortsatte blinka. Inget svar var gott nog. Dagens puff!

- När kom vändpunkten, frågade den sammanbitne och något besvärade mannen som intervjuade henne. Kanske var det hennes urringning som fick honom ur balans. Hon föredrog att intervjuas av kvinnor. Det fanns ofta en grund av samförstånd i mötet med kvinnliga journalister, även om en och annan förefallit aningen avundsjuk. Smickrande. Trots att hon skrivit en självbiografi fanns det så mycket de inte visste om, så mycket hon ännu inte uttryckt. Återigen insåg hon att det fanns alla möjligheter för henne att göra sitt liv till en trilogi. - En främling sa till mig att jag skulle fånga dagen, svarade hon.

Louisa Clark ville fly, men hon kunde inte. Hon ville aldrig mer sätta sin fot i den rike och svårt handikappade Will Traynors bostad igen. Han var den otrevligaste och mest arroganta människa hon mött. Hon behövde jobbet. Hennes föräldrar behövde hennes lön. Det fanns ingen återvändo. Hon hade inget val. Hennes självkänsla och självförtroende skulle förintas. Vad Lou inte visste var att Will hade en plan. Här är dagens Skrivpuff

Hennes hjärna arbetade på högvarv. Hon befann sig plötsligt bland människor från det förflutna. Hon fiskade efter namn på kända ansikten i minnenas damm. Marina, Marika, Marilla. Hon smakade på namnen och bestämde sig för att det måste vara Marika hon talade med. Ett lyckorus bubblade upp i henne. Inte för att hon önskade någon den stressiga livssituation hon en gång upplevt, där hon nu såg att Marika befanns sig. Nej, inte därför. Utan för att hon såg att det fanns rättvisa i livet. Hon hade tagit sig ur det. HON HADE TAGIT SIG UR DET. NYFIKEN PÅ SKRIVPUFF? Klicka här!

MÖTET Ulla hade längtat i en hel vecka. Akvarellkursen var veckans höjdpunkt. Byta vardagens ensamhet mot samtal, med en ung kvinna vid namn Sara, var balsam för själen. Sara var ständigt på språng, hade många järn i elden och gav Ulla precis den energi hon saknade. Energin räckte oftast till nästa möte. Skrattet i hennes inre hann aldrig riktigt klinga av förrän de möttes igen. Inspirationsbilden http://www.flickr.com/photos/tor_andreas/11468699323/ Ni kan även se den på: Skrivpuff

Själen hade hopp om att vägen mot målet skulle vara spikrak, men själen anade att så inte var fallet. Ty i undervisningen mellan två liv hade själen fått veta att den kropp som valdes för nästa jordeliv kunde vara aningen bångstyrig. Detta kunde bland annat innebära att den inneboende själen inte hade mycket att säga till om när kroppens känslor av otillräcklighet tog över. Ett viktig delmål var således att hitta verktyg för att få känslorna att vibrera i mer positiv anda, så att tankarna kunde vändas och själen få utrymme att nå målet. På en slingrig väg mot målet samarbetar sedan länge kropp och själ. I samklang kan vägen stundom bli rak och blomstrande vacker. Skrivpuffen

Om han en morgon skulle vakna och känna likgiltighet, skulle det vara dags att ändra på rutinerna. Det fanns ingenting värre än likgiltiga människor. Han ville känna passion, brinna för något. Längtan efter att skapa var så stark att han undrade om den dagen verkligen skulle komma, den dagen då han stod likgiltig inför livet. Om han ständigt tog in nya saker, var nyfiken och engagerad skulle det kanske aldrig hända. Visst fanns det dagar då han var hängig och trött, men aldrig likgiltig, aldrig. Även om han inte orkade skapa för stunden, så växte idéerna som blommor på en frodig orkidé. Snart var han redo att skapa igen. Dagens Skrivpuff

Den sista vilan När dagen är inne, när timman är slagen, ska det inte spela mig någon roll vilket andetag som blir mitt sista. Ty den dagen ska jag se tillbaka på mitt liv med glädje och tacksamhet. Det sista andetaget, sista vilan i denna kropp ska sprida lugn och frid bland mina anhöriga. Själen lever vidare och en dag föds jag åter  till ett liv på jorden. Min själ kommer minnas glädjen och tacksamheten. Min sista vila i min nya kropp blir lika lugn och fridfull som i detta liv. Inspirationsordet finns här

Någon så välutbildad, framgångsrik och pålitlig skulle väl aldrig skämta om en sådan sak? Bonita Vistrand letade efter mobilen i handväskan, samtidigt som hon sökte ögonkontakt med servitrisen. Klockan på mobilen visade 20:38. Hon blundade och förundrades över att hon inte var arg. Kanske skulle hon ge honom en ny chans. Leo Svensson hade aldrig träffat en kvinna som Bonita Vistrand. Det tog månader innan han tog mod till sig och bjöd ut henne på middag. Nu betraktade han henne där hon satt vid ett bord för två i restaurangen. Han hade tagit skydd i mörkret utanför fönstret och registrerade varje rörelse. Plötsligt blundade hon och log. Tänk att hon satt där för hans skull. Han var snart fyrtio minuter försenad och hon log fortfarande. Han visste redan från dag ett att hon var en av de mest positiva människor han mött. Ett liv med henne skulle få honom att byta perspektiv och se det vackra och enkla i livet. Det visste han och ändå var han på väg att förstöra den chansen. Han klarade

Andades in lugn, andades ut oro. Andades in lugn, andades ut oro. Andetagen var djupa. Fyllde hennes lilla kropp med grön helande energi från det fuktiga gräset och de ljuvligt gröna träden. I stunden var hon inte ensam. På ängen runt henne dansade osynliga vackra änglar. Vid hennes sida satt en själ som sedan länge lämnat jordelivet. Hon andades in lugn och andades ut oro. Andades in lugn och andades ut oro. http://www.flickr.com/photos/jem2452/11258024866/sizes/z/in/photostream/   INSPIRATIONSBILD

Letade efter rätt ord, men kunde inte finna dem. Längtade efter att någon skulle förstå hur han tänkte. Innan han släkte lampan igår hade han det så klart för sig. Han visste exakt vad han skulle säga, hur de skulle reagera och hur han skulle bemöta deras reaktioner. Förändringens tid var inne. Det var självklart för honom, men ingen annan tycktes se det. Han var modfälld och så nära att ge upp tanken på förändring. Då plötsligt vände hon sitt ansikte mot honom och frågade om hans åsikt. Orden kom precis så som han hade önskat. Ordvalen, tonfallet och inlevelsen var precis rätt. Precis så han hade föreställt sig att han skulle presentera det. Allas ansikten vändes mot honom. Till och med kollegan, som skulle komma att utgöra den största motståndaren till förändringen. Diskussionen tog en annan vändning än vad han hade väntat sig. De verkade förstå. De verkade verkligen förstå. Fredagens morgonmöte väckte hopp. Han hade sått ett frö och plötsligt var de flera som vattnade.

Djupa sår kan också läka (del 3) Vaknade tidigt kommande morgon och önskade att min barndom varit annorlunda. Minnesbilder hade hemsökt mig under natten. Förväntan kantad med besvikelse. Stolthet grusad av bannor. Tillbakadragenhet saltad med ignorans. Mitt samtal med den första psykologen i mitt liv hade verkligen skakat min värld. Förträngningarnas barriär var riven. Jag slöt ögonen och försökte fokuserade på ett lyckligt ögonblick, ett enda lyckligt ögonblick i min barndom. Det minne som framträdde var så skört att det kändes som om det bars av en liten såpbubbla, som skulle spricka när som helst. Jag kände min morfars närvaro. Han doftade tobak och hö. Han tog upp sin stora, högra näve från byxfickan och sträckte fram den mot mig. När han öppnade handen framträdde små, korta, taggiga höstrån, men bland dem fanns också något som blänkte. En nyckel. Han log och jag förstod att den var till mig.

Djupa sår kan också läka (del 2) Hon frågade om min barndom och om relationen till min pappa. Det var ingenting jag ville berätta för någon. Speciellt inte för en kvinna som henne. Jag flyttade mig längre ut på stolskanten. Gjorde mig redo att gå. Plötsligt sa hon: "Jag har sett dina tavlor. En tavla säger mer än tusen ord. Vad tänkte du på när du målade Fågelskrämman ?" Det var som om hon tryckte på en knapp. Jag berättade saker jag inte visste att jag tänkt. Fick en annan förståelse för mig själv. Jag visste att hon grävde i mitt inre ändå fortsatte jag tala. Efter mötet körde jag planlöst omkring på landsbygden. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle blotta mig så. Jag skulle aldrig mer gå tillbaka. Inte utsätta mig för ytterligare ett samtal. Mitt undermedvetna visste vart färden skulle ta mig. En process hade startat i mitt inre och det som legat dolt under ytan måste fram i ljuset. Efter flera timmar i bilen passerade jag det hus där vi växte upp, jag

http://www.flickr.com/photos/ghislaine_m/10960004544/sizes/z/in/photostream/ VÄGEN Ett steg till. Det värkte i bröstet. Inte av utmattning utan av sorg. Mitt hem var inte längre min borg. Järnvägsspåret slingrade sig fram likt en gigantisk orm. Jag var inte som andra. Jag följde ingen norm. Ensam var inte stark, men jag var driven att prova mig fram. Vandrade åter vägen täckt av damm.  Ett steg till. Det värkte i magen. Inte av hunger utan av iver. Som en skeppsbruten driver.

Djupa sår kan också läka (del 1) Hon frågade om min barndom och om relationen till min pappa. Det var ingenting jag ville berätta för någon. Speciellt inte för en kvinna som henne. Jag flyttade mig längre ut på stolskanten. Gjorde mig redo att gå. Plötsligt sa hon: "Jag har sett dina tavlor. En tavla säger mer än tusen ord. Vad tänkte du på när du målade Fågelskrämman ?" Det var som om hon tryckte på en knapp. Jag berättade saker jag inte visste att jag tänkt. Fick en annan förståelse för mig själv. Jag visste att hon grävde i mitt inre ändå fortsatte jag tala.

BREVET Snirkliga bokstäver fyllde sida efter sida. Ord omsorgsfullt sammansatta till meningar för mig. Jag hade sparat brevet i två dagar. Ville läsa det på en speciell plats, vid en speciellt tidpunkt. Ville ha en speciell känsla innan jag började läsa brevet. Lägga mina egna känslor och tankar åt sidan en stund och bara försöka leva mig in i en annan människas liv. Sjön låg spegelblank och solen stod högt på himlen. Det var en lördag i maj och jag låg på bryggan vid strandpromenaden och andades in vårluften. Fåglarna kvittrade och jag var redo att läsa dina magiska ord. På några sekunder var jag inne i din värld. Jag är så tacksam att jag får vara en del av den. Vi bor så långt ifrån varandra och ändå har vi delat glädje och sorg genom vår brevväxling i så många år. Med dina skrivna ord målades en tavla av din värld i mitt inre. Tacksam!

Fyrahundra steg kvar, trehundrafemtio steg kvar. Hon gick med nedsänkt huvud och tittade på sina fötter. Det pulserade och värkte i hennes hälar. De nya skorna hade gett stora skavsår. Varje steg var en plåga, men hon ville inte ta av sig dem, de var så vackra. Ingenting kunde få henne att tappa räkningen på stegen. Tvåhundraåtta steg kvar. Skoldagen hade varit långtråkig och varm. Etthundrasjuttiotvå steg kvar. Det skulle inte finnas mycket att skriva i dagboken om skoldagen. Det viktigaste i livet fanns hemma hos mamma och lillasyster. Hon var ofta arg över att hennes mamma tvingade henne att gå i skolan, men när hon kom hem rann ilskan alltid av henne. Femtiotre steg kvar. Nu skulle hon snart få hålla sin dotter i sina armar igen.

Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".

Med nedsänkt huvud äntrade hon världen. Ett enda nedsättande ord skulle få henne på fall nu. Det visste hon. Skölden, det försvar hon byggt upp mot omvärlden, hade vittrat sönder. Förintats. Ljuset inom henne hade slocknat och hon famlade förtvivlat i mörker. Hennes själ ville säga: Du har varit med om värre . Denna gång var annorlunda. Det fanns inte en enda cell i hennes kropp som orkade lyssna. Smärtan var för svår och perspektivet för snävt. Hon förmådde sig inte längre sätta avgrundshålet i relation till andra upplevelser som fått henne att ifrågasätta sin existens. Hon såg ner på sina fötter, som om de tillhörde någon annan. Ett steg till? viskade hon. Julruschen var i full gång. De stressande människorna övertrasserade sina konton och innerst inne visste de att de inte kunde köpa relationer. Det krävdes mer än pengar för att en människa på djupet skulle bry sig om en annan människa. Den exklusiva parfymen brände i fickan på hans svarta stora jacka. Han hade haf

Jag har en dröm om att skriva och ge ut böcker. Gärna barnböcker, men det finns mycket som jag tycker om att skriva. I nästa inlägg finns en kort novell som jag skrev i december 2014. När du läser den, så var uppmärksam på att det är två parallella historier som pågår. De skiljs åt genom att mannens upplevelser är kursiverad och fetmarkerad, eftersom skillnaden mellan vanlig text och kursiverad kan vara svår att urskilja i bloggen. Gott Nytt 2015!