Med nedsänkt huvud äntrade hon världen. Ett enda nedsättande ord skulle
få henne på fall nu. Det visste hon. Skölden, det försvar hon byggt upp
mot omvärlden, hade vittrat sönder. Förintats. Ljuset inom henne hade
slocknat och hon famlade förtvivlat i mörker.
Hennes själ ville säga: Du har varit med om värre. Denna gång var annorlunda. Det fanns inte en enda cell i hennes kropp som orkade lyssna. Smärtan var för svår och perspektivet för snävt. Hon förmådde sig inte längre sätta avgrundshålet i relation till andra upplevelser som fått henne att ifrågasätta sin existens. Hon såg ner på sina fötter, som om de tillhörde någon annan. Ett steg till? viskade hon.
Julruschen var i full gång. De stressande människorna övertrasserade sina konton och innerst inne visste de att de inte kunde köpa relationer. Det krävdes mer än pengar för att en människa på djupet skulle bry sig om en annan människa.
Den exklusiva parfymen brände i fickan på hans svarta stora jacka. Han hade haft handen på den sedan han köpt den. Han var inte den sparsamma typen, hade aldrig varit det, skulle aldrig bli det. Han var inte heller en smidig människa i interaktion med andra. Orden som kom ur hans mun kom ofta olägligt. Ogenomtänkt. Det var som om han alltid befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han upplevde inte att det var något han kunde påverka. Han såg det mer som otur. Dålig start i livet. Ansträngde han sig blev det bara värre. Han såg sig hellre som den stöddiga typen än den bortgjorda, men ibland insåg han att det ena inte uteslöt det andra.
Han lämnade Nordstans parkeringshus kl. 12.15 tisdagen den 24 december 2014. Parfymen fanns nu på passagerarsätet i hans nedsänkta, svarta Subaru. Från sätet i skinnimitation stirrade den otäckt upp på honom. Hånade honom nästan.
På hemvägen mötte han en och annan fullastad familjebil. Stressade föräldrar och förväntansfulla barn. De åkte från hus till hus och hämtade julklappar, som barnen inte behövde. Fia med knuff vid en sprakande kamin hade gjort dem gott. Han svängde av mot Angered strax innan Angeredsbron och med Bohus som slutdestination lutade han sig tillbaka och skruvande upp volymen, så att basen fick sätet att vibrera. Trafikljuset slog om till grönt och han växlade upp och gasade på, men något fick honom att tappa fattningen.
Hon visste inte hur länge hon stått där i snöblasket. En och annan bil hade passerat, men hon gjorde ingen större notis om dem. De tillhörde den värld hon bestämt sig för att lämna. Hon rös till och blickade ut över vattnet, såg E6:an ringla sig uppåt norr. Det var julafton, men det bekom henne inte. Varje dag var den andra lik. Den här dagen skulle definitivt bli annorlunda.
Motorljudet från Subarun gjorde honom beslutsam. Dagens datum motiverade honom. Han hade stannat bilen på bron och lät motorn vara igång. Han kände hur adrenalinet pumpade i kroppen och han visste inte hur han skulle få henne på bättre tankar, men han visste att det var den enda tänkbara utgången. Han skulle få henne att ändra sig.
Hennes själ ville säga: Du har varit med om värre. Denna gång var annorlunda. Det fanns inte en enda cell i hennes kropp som orkade lyssna. Smärtan var för svår och perspektivet för snävt. Hon förmådde sig inte längre sätta avgrundshålet i relation till andra upplevelser som fått henne att ifrågasätta sin existens. Hon såg ner på sina fötter, som om de tillhörde någon annan. Ett steg till? viskade hon.
Julruschen var i full gång. De stressande människorna övertrasserade sina konton och innerst inne visste de att de inte kunde köpa relationer. Det krävdes mer än pengar för att en människa på djupet skulle bry sig om en annan människa.
Den exklusiva parfymen brände i fickan på hans svarta stora jacka. Han hade haft handen på den sedan han köpt den. Han var inte den sparsamma typen, hade aldrig varit det, skulle aldrig bli det. Han var inte heller en smidig människa i interaktion med andra. Orden som kom ur hans mun kom ofta olägligt. Ogenomtänkt. Det var som om han alltid befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han upplevde inte att det var något han kunde påverka. Han såg det mer som otur. Dålig start i livet. Ansträngde han sig blev det bara värre. Han såg sig hellre som den stöddiga typen än den bortgjorda, men ibland insåg han att det ena inte uteslöt det andra.
Han lämnade Nordstans parkeringshus kl. 12.15 tisdagen den 24 december 2014. Parfymen fanns nu på passagerarsätet i hans nedsänkta, svarta Subaru. Från sätet i skinnimitation stirrade den otäckt upp på honom. Hånade honom nästan.
På hemvägen mötte han en och annan fullastad familjebil. Stressade föräldrar och förväntansfulla barn. De åkte från hus till hus och hämtade julklappar, som barnen inte behövde. Fia med knuff vid en sprakande kamin hade gjort dem gott. Han svängde av mot Angered strax innan Angeredsbron och med Bohus som slutdestination lutade han sig tillbaka och skruvande upp volymen, så att basen fick sätet att vibrera. Trafikljuset slog om till grönt och han växlade upp och gasade på, men något fick honom att tappa fattningen.
Hon visste inte hur länge hon stått där i snöblasket. En och annan bil hade passerat, men hon gjorde ingen större notis om dem. De tillhörde den värld hon bestämt sig för att lämna. Hon rös till och blickade ut över vattnet, såg E6:an ringla sig uppåt norr. Det var julafton, men det bekom henne inte. Varje dag var den andra lik. Den här dagen skulle definitivt bli annorlunda.
Motorljudet från Subarun gjorde honom beslutsam. Dagens datum motiverade honom. Han hade stannat bilen på bron och lät motorn vara igång. Han kände hur adrenalinet pumpade i kroppen och han visste inte hur han skulle få henne på bättre tankar, men han visste att det var den enda tänkbara utgången. Han skulle få henne att ändra sig.
Kommentarer