Författarutbildning

Det är tid för mig att börja blogga igen. Det var många år sedan jag använde min blogg för "riktiga" blogginlägg. Nu är det dags igen. Vi lever i en värld i kaos och vi ber för alla som på olika sätt drabbats av Corona-viruset. Världens böner ger hopp! Jag är en 42-årig tjej, som lever ett liv med min man och vår dotter. Jag skriver många, många ord varje dag. Ibland bara med papper och penna, ibland även på datorn, som nu. Det är mitt viktigaste verktyg för att utvecklas. Idag känner jag att stort behov av att skriva om vår inre kritiker. Jag tror alla känner av en inre kritiker då och då. En del av oss hör den inre kritikern allt för ofta. En del av oss hör vår inre kritiker någon gång ibland. Vad är en inre kritiker? Min inre kritiker kom på besök idag när jag körde bil. Ofta brukar jag bara kritisera mig själv för en sak i taget, men idag var det verkligen massiv kritik som ekade i mitt inre. Jag blev inte ledsen eller arg. Jag tyckte det var intressant. J...

Varje del av en människas liv ger oss något, något viktigt. Utan mörker inget ljus. Om du aldrig varit sjuk kan du inte på djupet uppskatta att du är frisk. Utan mörker inget ljus. Om du aldrig varit olyckligt kär kan du inte på djupet uppskatta besvarad kärlek. Utan mörker inget ljus. Varje del av en människas liv ger oss något, något viktigt.

Det hade varit mörkt en tid, mörkt i mitt inre. Varje morgon när jag vaknade blickade jag inåt och hoppades på en strimma ljus, så en natt drömde jag om ett ljussken. En underbart, vacker gestalt. En ängel sänd av Gud. När jag vaknade den morgonen och blickade inåt och hoppades på en strimma ljus, så var ljus allt jag såg. Mörkret hade skingrats. Jag såg just ingenting, ingenting, bara ljus. Jag visste att det var början på något nytt. Konturerna skulle sakta växa fram och när jag blickade inåt om några dagar, så skulle jag kanske se den nya vägen för mitt inre. Den nya ljusa vägen.

En mycket liten nyckelpiga. Orange med vita prickar. Söker upp mig när jag behöver den som mest. Viskar i mitt öra det den vet att jag kan bäst. Jag vaknar i från oron och tröttheten mitt i ett kliv. Plötsligt väcks nyfikenheten åter till liv.

Fantasin finner inga gränser Ser hur sjön glänser Elden glöder och jorden spirar Vattnet kluckar och syrsor firar Ovan jorden sjunger vinden En tår trillar ner på kinden

Jag vill leva i nuet Jag vill leva i nuet Jag vill leva här Inte där framme Inte rota där Jag vill leva i nuet Jag vill leva här Inte i det förflutna Inte rota där Inte vara framför Inte vara bakom Bara vara här Jag vill leva i nuet Jag vill leva här

I trädet satt en liten sparv och iakttog honom där han kämpade med häst och harv Han tappade koncentrationen en stund Den natten fick han inte en blund Fågeln förtrollade hans sinne Han kunde inte få den ur sitt minne I sagorna kunde grodan vara en givare gav flickan en prins, kom i livet vidare I hans värld var sparven den utsände han skulle följa till världens ände Sparven väntade i trädets topp När hon fick se pojken fick hon hopp Fast besluten att finna kvinnan i sitt liv Gav han sig ut i världens med raska kliv Han mötte ett troll som vallade sina får - Det spelar ingen roll vilket håll du går sa trollet och log - Du ser henne för din inre syn Din fantasi kommer föra dig till byn Där finner du din flicka klädd i rött och ser din blivande gård så välskött

Oktober Hjärtat brister, inte bitter Allt faller Löven Orkidéblommorna Snart faller snön Du finns inte mer November Hjärtat vitt som snö Allt får falla Allt  Löven, blommorna Fallen frukt är också vacker Du finns

Likt Gulliver befann jag mig i en helt ny värld. De vackert blommande, rosa rosenbuskarna verkade ha tagit över ön fullständigt. Ljuvligt rosa, men ack så taggiga. Och fast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar. Vi samlades vid strandkanten, när mörkret omslöt oss. I sanden växte inte rosorna, där kunde vi vila utan rivsår på våra kroppar och taggar under våra nakna fötter. Meningen "Och gast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar." är hämtad från sidan 88 i boken "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg.

En del människor kan, men vill inte. Andra människor vill, men kan inte. Så låt oss därför njuta av allt vi både kan och vill.

Avbrott som blev uppbrott Det som verkade så mörkt i allt detta som var skört öppnades en ny dörr fann en insikt från förr

För en kort sekund såg hon allt så glasklar. Det var som om meningen med livet skrevs med stora, lysande bokstäver i hennes svarta innertak. Bokstäverna suddades ut en efter en lika snabbt som molnen förflyttar sig på himmelen en blåsig oktoberdag. Mellan dröm och vakenhet hann hon tänka, "Om jag ändå hade haft penna och papper," innan hon somnade om.

Han vände blad, slutade upp med att vända kappan efter vinden. Nu fick vinden blåsa som den ville. Kappan skulle följa hans väg, ingen annan väg än hans. Det var som att vända på en hand. En dag bestämde han sig bara. Förändringen var total. Ingen såg det på hans utsida, men inuti var han fri.

Ända sedan hon var gammal nog att hålla i en blyertspenna hade hon fått hör om och om igen att hon var begåvad. Med penna och papper skapade hon de mest makalösa människoansikten. När hon skapade försvann hon in i målningen likt en sjöman som hypnotiseras av havet. Hon kunde teckna i timmar, utan att ta en paus, utan att lyfta pennan från papperet. Det var som om någon tog över hennes kropp och hennes hjärna fick vila. "Ända sedan hon var gammal nog att hålla i en blyertspenna hade hon fått hör om och om igen att hon var begåvad." Sista meningen på s. 177 i Anna Gavaldas bok "Tillsammans är man mindre ensam"

Vägledning förde mig till denna stad ty jag är inget oskrivet blad Det krävdes mycket mod för att våga I mitt kontrakt brann en stark låga En tår rinner sakta ner när jag in i framtiden ser Den lyckligaste tiden i mitt liv för evigt tacksam för denna giv

Stundom var relationen krävande näst intill kvävande Stundom var relationen stark som att gå på säker mark När hon älskade sig själv villkorslöst uppkom stunder hon kände sig förlöst som att födas på nytt till en plats hon en gång flytt Plötsligt kunde hon se det belyst allt hon hatat blev upplyst Det svarta fylldes med ljus och hon trivdes i sitt brus Tankar framkallade livslust Utbytt var känslan av förlust Stundom var relationen krävande näst intill kvävande Stundom var relationen stark som att gå på säker mark

Ett träd är ett träd är ett träd men alla träd är inte vilket träd som helst, ibland blir man frälst Farfar planterade ekarna, ekarna som jag för alltid kommer minnas stora, magnifika, ståtliga på rad, vackra gröna blad Vi lär känna nya träd i livet och idag fick jag se ett kärt träd som nått sitt slut, jag ville ge det salut Ett träd är ett träd är ett träd men alla träd är inte vilket träd som helst, ibland blir man frälst

Toppen av ett isberg Varje människas yttre är som toppen av ett isberg.  Vi ser bara det yttre, som fasaden till ett hus. Det finns så mycket mer dolt där under ytan.

Han vaknade en morgon och var, för första gången i sitt liv, arg på sina vägledare. Han, som tidigare varit så tacksam för all vägledning han fått genom åren, kände sig egendomlig till mods. Fick man verkligen vara arg på sina vägledare? När ilskan hade lagt sig och han fått njuta av sitt morgonkaffe på verandan, så började han skratta för sig själv. Han hade fått svar. Vägledarna meddelade att de hade väntat på att han någon gång skulle ifrågasätta deras vägledning och inte alltid vara så medgörlig. Ända fram tills nu hade de inte lyckats utmana honom tillräckligt, eftersom han alltid svalt all vägledning, utan att reflektera över om det var rätt för honom. 

Han hade precis harvat potatislandet. Solen var på väg ner över trädtopparna och färgade himlen rosa och lila. Han njöt medan han satte potatisen i jorden. Kroppen var gammal och själen ung. De var båda tillfreds med livet.