Han vände blad, slutade upp med att vända kappan efter vinden. Nu fick vinden blåsa som den ville. Kappan skulle följa hans väg, ingen annan väg än hans. Det var som att vända på en hand. En dag bestämde han sig bara. Förändringen var total. Ingen såg det på hans utsida, men inuti var han fri.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
Han vände blad precis som kungen, fast kungen vände ETT blad :-).
Söndervridet