För en kort sekund såg hon allt så glasklar. Det var som om meningen med livet skrevs med stora, lysande bokstäver i hennes svarta innertak. Bokstäverna suddades ut en efter en lika snabbt som molnen förflyttar sig på himmelen en blåsig oktoberdag. Mellan dröm och vakenhet hann hon tänka, "Om jag ändå hade haft penna och papper," innan hon somnade om.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
Jag kom på häromdagen att ... meningen med livet är ingenting ... om man inte ger det mening ;)
Att se fram emot