Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff 4 - inspirationsord: GRÄVA

Djupa sår kan också läka (del 1)

Hon frågade om min barndom och om relationen till min pappa. Det var ingenting jag ville berätta för någon. Speciellt inte för en kvinna som henne. Jag flyttade mig längre ut på stolskanten. Gjorde mig redo att gå. Plötsligt sa hon: "Jag har sett dina tavlor. En tavla säger mer än tusen ord. Vad tänkte du på när du målade Fågelskrämman?" Det var som om hon tryckte på en knapp. Jag berättade saker jag inte visste att jag tänkt. Fick en annan förståelse för mig själv. Jag visste att hon grävde i mitt inre ändå fortsatte jag tala.
Etiketter:

Kommentarer

http://tittelina.blogspot.com sa…
Ibland hamnar man i situationer där det inte går att låta bli att prata för mycket. Både jobbigt och förlösande, om det är rätt person som lyssnar. Den här kvinnan verkar inte vara rätt. Bra skrivet.
5 januari 2015 kl. 13:41
Grå papegoja sa…
Bra skrivet. Blir det en fortsättning?
5 januari 2015 kl. 15:40
Ellinor Wikman sa…
Tack Ethel och Grå papegoja!

Det kan bli en fortsättning imorgon. Ser fram emot nästa skrivpuff.
5 januari 2015 kl. 17:54
Ellinor Wikman sa…
Dagens Skrivpuff i kombination med förväntan på fortsättningen av gårdagens inlägg gav en tillfällig skrivkramp. Det blev en dikt till slut iallafall. :)
6 januari 2015 kl. 16:06
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
3 kommentarer
Läs mer

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...
6 kommentarer
Läs mer