Skrivpuff, 6 februari - inspirationsmening från bok

"Så där skulle din far också ha gjort. Ni är lika varandra på många sätt." Han frustade fram orden och hans saliv vätte hennes ansikte. Hon ville torka bort det, men kunde inte. Hon blundade en kort stund och slappnade av lite i kroppen. Slutade sparka. Hon hade insett att flykten var en förlorad möjlighet. Framför sig såg hon sin pappas spjuveraktiga blick. Han var den mest opålitliga krigaren i stammen och ändå var hon stolt över honom. Stolt över hans mod. En tår rann ner för hennes kind och blandades med hans saliv. Hon saknade sin far.

Plötsligt släppte han sitt grepp om henne och satte sig bredvid henne i skogsdungen. Hon öppnade förvånat ögonen. Hade han sett att hon grät? Det fick inte hända. Återigen var hennes kropp spänd, men minnet av hennes far hade fått henne sluta strida. Kanske bara för en minut, men just nu ville hon inte ens fly. Så typiskt henne. När hon kunde fly, så ville hon inte länge lägga benen på ryggen. Nyss hade han haft henne i ett fast grepp och då ville hon inget hellre än att fly. Han hade rätt. Hon var precis som sin far.