Tjugofyra dagar - dag fem - Elsie

Jag kunde inte sluta gråta igår när Isak frågade om vi skulle gå till Leifs grav. Det var som om år av sorg plötsligt vällde upp inom mig och det gick inte att hejda. Jag var så oförberedd och stackars Isak visste inte vad han skulle göra. Han gav mig papper från hushållsrullen i köket och när jag hade slutat gråta, så tog vi på oss ytterkläderna och gick.

- Leif, förlåt för att jag inte varit här på länge, sa jag när vi kom fram till graven. Det var då det hände. Isak la sin arm om mina axlar. Jag var så nära att börja gråta igen. Bet mig i läppen och svalde hårt. Fortsatte att prata, styrkt av Isaks stöttande arm.

- Leif, du gjorde det inte lätt för mig. Jag behövde några år att läka innan jag kunde gå hit. Förlåt!

Efter några minuters tystnad, så började även Isak prata till den stora stenen, där bland alla andra stora stenar. Jag blev helt chockad över orden, över styrkan i hans röst. Han måste ha velat säga det länge. Åh, min son. Var har du varit?

- Pappa, jag är inte arg på dig längre. Du vet att jag varit förbannad. Tyvärr så pass arg att jag inte kom på din begravning. Jag tänker inte be om förlåtelse för det. Jag kunde helt enkelt inte komma. Det finns så mycket vi aldrig pratat om. När jag träffade morfar häromdagen, så insåg jag att han var en bättre pappa än vad du någonsin varit. Han lärde mig allt han kunde. Var fanns du pappa? VAR FANNS DU PAPPA?

Jag tog hans hand när hon började skrika. Inte för att hejda honom utan bara för att visa att jag fanns där som stöd. Han sjönk ihop och satte sig på den frostiga marken. Jag hörde honom viska:

- Förlåt pappa! Jag kanske inte var den son du ville ha?

Det gjord ont i mig att höra det, men jag kunde inte säga något. Jag behövde tid att tänka. Jag har tjugo dagar kvar. Vi har tjugo dagar kvar.