Fortsätt till huvudinnehåll

Tjugofyra dagar - dag sex - Isak

Nettan, syrran, bestämde sig för att sova över. Jag och Filip såg en film och tjejerna gick och la sig. Jag berättade för Filip om Marika. Sa att jag älskar henne, men att jag inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill köpa hus och bilda familj. Jag är inte där. Jag vill bara bort. Filip nickade och verkade förstå mycket mer än mina polare i Göteborg.

- Du kanske behöver ett år. Det är inte kört bara för att du reser utomlands ett tag, sa han och tog några popcorn från skålen på vardagsrumsbordet.

Han berättade att Nettan träffat en snubbe från Helsingborg. Att dom provar ett särboförhållande. Filip verkar ha accepterat det. Jag är så imponerad av den killen. Jag hade behövt hans lugn när jag var i hans ålder.

Nettan kom upp mitt i natten och sa att Filip skulle gå och lägga sig. Hon är sig lik syrran. Bestämd och orubblig. Det var bara för Filip att gå och lägga sig. 

Jag är glad att syrran funnits där för mamma, när jag inte orkat. Jag vet att dom pratar i telefon ganska ofta. Det är bra för mig att veta att dom har varandra.


Kommentarer

Ljusletaren sa…
Det var en bestämd syster. Man går väl och lägger sig när man vill. Bra syster som håller kontakten med er mamma men för mycket styrande i mitt tycke/ kram

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...