Fortsätt till huvudinnehåll

Tjugofyra dagar - dag åtta - Isak

Mamma tände andra ljuset i adventsljusstaken idag. Jag har inte sett ljus brinna i en adventsljusstake sedan jag var tjugo och bodde hemma. Pappa var inte speciellt förtjust i julen, men mamma gjorde sitt bästa för att vi skulle ha julstämning här hemma.

Igår frågade mamma mig om jag fortfarande drömmer mardrömmar. Min första tanke var:
"Stopp, det har inte du med att göra."

Jag föll in i ett gammalt mönster, men lyckades ta mig ur det. Jag var tyst en stund och funderade över vad jag ville berätta för henne. Jag bestämde mig för att säga allt.

- Sedan några år tillbaka drömmer jag att jag drunknar. Jag vaknar kallsvettig och hjärtat skenar som rädda hästar. Jag påverkas så mycket av drömmarna att jag sökt psykologhjälp.

Mammas ögon vidgades och jag såg att hon ville ställa fler frågor, men antar att hon inte gjorde det av rädsla att jag skulle sluta prata igen.

- Jag hade en tjej i Göteborg. Hon heter Marika. Det var hon som fick mig att gå till psykologen.
- Var är Marika nu? undrade mamma.

Jag svarade att jag gjorde slut, när jag bestämde mig för att resa till Australien. Berättade att jag magasinerat mina saker i Marikas pappas garage.


Kommentarer

Ljusletaren sa…
Intressant att få följa ... tack /kram

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...