Författarutbildning

Harry är en överraskningarnas man. Jag lagar middagen i god tid och låter den stå på svag värme i ugnen, medan jag tittar på Kalle Anka och hans vänner. Jag tittar på fotona i mobilen. Fotot på mig och lilla Elvira. Fotot på min dotter My. Några minuter efter att Bengt Feldreich sjungit i avslutningsscenen knackar Harry på dörren. I ena handen har han en gitarr och i den andra en ask choklad. Vi avnjuter middagen och visar varandra bilder på våra barnbarn. Julmiddag med Harry är mysig och spännande på en och samma gång. Han säger att maten smakar precis som hemma på Björkö. Han är snäll. Vi äter choklad till efterrätt och dricker kaffe, när kopparna är tomma, så tar han upp sin gitarr. Han flyttar ut stolen från bordet, så att gitarren får rum mellan honom och vardagsrumsbordet. Han berättar att han skrivit en sång. I vanliga fall hade jag blivit lite besvärad av situationen och inte vetat var jag ska titta, men inte nu, inte med Harry. Jag ser honom i ögonen. Han sjunger fantast

Jag vaknar tidigt och saknar My. Det är inte ofta jag tillåter känslorna få fritt spelrum, så som igår. Mötet med Harry verkar ha öppnat upp min känslighet. Nu börjar tårarna åter rinna och tankarna skenar fritt. En klump i magen och en tagg i hjärtat. Inte förrän jag duschat slutar tårarna rinna. Det är en enorm saknad, som om en del av mig fattas. Frukosten smakar extra gott och jag tar lite av Harrys vitlökssmör på knäckebrödet. Det får mig på bättre humör. Framåt lunchtid plingar det på dörren och min första tanke är blomsterbud. Blommor från Harry. Jag skyndar mig till dörren och när jag öppnar började tårarna rinna igen. My och mitt barnbarn står där utanför min dörr. "Det är något annorlunda med dig mamma! Du ser ung och glad ut. Vad har hänt?" Hade det varit förr i tiden, innan hon sa upp kontakten med mig, så hade jag viftat bort det och inte berättat någonting, men nu känns allt annorlunda. Jag vill så gärna berätta för My om Harry. Vill så gärna ha kontakt m

Allt på min inköpslista finns i kassarna och i handväskan har jag två små änglar, som jag köpt bland jultomtarna. De har redan börjat rea ut dem. En ängel till Tor och en ängel till mamma. Det är tungt att bära matkassarna, men jag vill så gärna gå vägen om kyrkogården för att lämna änglarna och prata lite med dem om Harry. Jag önskar att My kunde höra av sig. Det vore så fint att få veta var hon bor, så att jag kan sända julkortet och julklapparna till henne och lilla barnbarnet. Det ligger ett lager snö över gravstenarna. Jag sätter ner de tunga matkassarna på marken. De blir blöta av snö, men vad gör det. Jag torkar av snön från Tors gravsten och tar fram den lilla ängeln från handväskan. Den röda rosen, på gravens kant, har frusit så fint, så jag låter den ligga och ställer ängeln intill rosen. Jag harklar mig och börjar prata: - Tor, jag trodde aldrig att jag skulle säga det här till dig, men jag tror att jag är kär. Jag trodde jag ville säga mer, men orden är slut, men hjärt

Det är svårt att förstå. Jag har varit ensam så länge. Det är snart 40 år sedan Tor dog. Jag har alltid tänkt att han inte går att ersätta. Jag vet att han skulle vilja att jag gick vidare och träffade en ny man. Efter så här många år känns det som om jag glömt hur jag gör. Glömt hur jag flörta med en karl. Det känns självklart att bjuda Harry på stekt sej, när han kommer på måndag. Det kommer säkert inte smaka lika fantastiskt som hans mammas sej, men jag ska ändå göra så gott jag kan. Texten på mammas mugg roar mig numera: "Lev livet - imorgon kan det vara för sent." Texten har provocerat mig i så många år, då jag levt på sparlåga. Jag förbereder mig inför julmiddag genom att leta recept i min samling med kokböcker och urklipp från tidningar. Julmusiken håller mig sällskap och för första gången på länge känner jag mig inte ensam. Det är befriande och jag kan känna att jag växer i mötet med mig själv. Märklig känsla.

Fjärilar i magen, är bara förnamnet. Jag som alltid tänkt att det bara skulle bli kaos med en man i köket på äldre dar, men att ha Harry i köket gick som en dans. Vilken karl! Han berättade mycket om sin son och barnbarnen, tvillingarna. Han skulle köpa julklappar till dem idag och frågade mig om råd. Jag ville så gärna berätta om My, att hon sagt upp kontakten med mig, men gjorde det inte. Hur berättar man en sådan sak, utan att känna skuld? Han blev verkligen överraskad, när han såg att hans inköpslista satt på mitt kylskåpet. Jag berättade att jag inte skrattat så mycket på evigheter och tackade honom för hans uppfinningsrikedom. Jag har redan skickat ett sms till Harry och klockan är inte ens åtta på morgonen. Han kommer hit på måndag, på självaste julafton. Bara fyra dagar kvar, men känns som en hel evighet. Jag tror jag är kär.

Jag är ute i god tid. Ändå står han redan där när jag kommer in i butiken. Jag gömmer mig bakom självscanningstavlan en stund för att iaktta honom. Hjärtat slår en volt och jag känner hur det hettar till i ansiktet. Ska jag våga gå fram? En lång, smal man, ingen ölmage där inte. Tjockt, ljusgrått, välkammat hår, som toppen på ett isberg mot den bruna hyn. Brunare än svenska människor en decemberdag. Han måste ha varit utomlands nyligen. Jag undrar vad han har för ögonfärg? Jag måste lämna mitt gömställe och gå fram till honom. När jag är på väg fram till honom, där han står vid kundkorgarna med rosen bakom ryggen, så tar han fram rosen, som om han vet vem jag är. Då vet jag att han såg mig i butiken, när jag hittade hans brev. Det hettar till än mer i ansiktet och jag känner riktigt hur jag blir flammig ner på halsen. Han ger mig rosen och säger hej. Jag tar emot den, men får inte fram ett ord. Han ler och plockar ner en kundkorg utan hjul från högen med korgar. "En stark karl&q

Nu finns ingen återvändo. Jag skickade brevet och snart kommer det till honom. Det är en evig väntan och jag ångrar mig varannan minut ungefär, varje gång jag tittar på mobilen och ser att han inte har svarat. Jag startar TV:n i vardagsrummet för att få tiden att gå. Det är ett ungdomsprogram och de pratar om något som heter Youtube. Jag börjar fundera på om jag har internet på min mobiltelefon och om jag skulle ta och lyssna på den där låten av Magnus Uggla, som Harry skrev om. Magnus Uggla - Ska vi gå hem till dig Till min stora glädje får jag det att fungera och jag hinner lyssna på låten fyra gånger innan det plingar till i mobilen. Jag blir riktigt rädd. Jag som aldrig har ljud på mobilen. Är det sådär det låter när jag får ett sms? "Vi ses imorgon klockan 10 på angiven plats. Jag står där med en ros. Kram Harry" Jag blir alldeles varm i ansiktet. Står där med en ros? Vad ska alla tycka?

Jag tar mod till mig och skriver ett brev till Harry på fastande mage. Jag tänder tredje ljuset i min adventsljusstake och börjar skriva. "Kära Harry! Jag är levt ensam så länge och det är bara en vecka kvar till julafton. Jag kladdar över det jag skrivit och knycklar ihop papperet till en liten boll. Att växa genom möten, påminner jag mig själv och börjar om. "Kära Harry! Tack för ditt brev! Det är en vecka kvar till julafton. Jag föreslår att vi träffas i affären vid kundkorgarna onsdagen den 19 december klockan 10, så kan vi äta lunch tillsammans. Jag har på mig en blå vinterjacka. Jag hade lika gärna kunnat sända dig ett sms, men det är ju så trevligt med brev. Du får gärna bekräfta att vi ses på den tid och plats jag föreslagit via sms. Ska bli trevligt att träffa dig. Kram Margot" Vad är det jag håller på med? Jag måste lägga det på lådan idag om han ska hinna få det imorgon. Ska jag verkligen posta det? Jag får nästan lite svårt att andas och bestä

Det här med att mötas är både skrämmande och värmande. Det är så fantastiskt fint att han vill träffa mig, men jag är livrädd. Ibland längtar jag tillbaka till min tysta vardag, men det är bara för att jag är rädd. Kay Pollaks bok ligger på nattduksbordet, som en påminnelse om att våga växa genom möten. Jag har lagt ett änglabokmärken i boken. Jag slår upp sidan 98, där bokmärket ligger och läser: "Se andra människor som givare av kärlek eller rädda människor som ber om kärlek." Jag bestämmer mig för att inte skriva brevet idag. Jag måste fundera lite först. Det är ett stort steg att mötas. Jag önskar att jag kunde ringa och rådfråga My. Jag bestämmer mig för att gå till Panduro och köpa lite pysselsaker. Jag vet att My tycker mycket om att pyssla. Vore så roligt att få ge henne en julklapp. Panduro

Jag har verkligen sett framemot en ny dag och ett nytt brev, men så inser jag att det är lördag. Det är verkligen en enorm besvikelse. Hur ska jag kunna få Harrys brev på en lördag? Jag hinner knappt känna besvikelsen sprida sig i kroppen förrän jag hör någon öppna brevinkastet på min ytterdörr. Till en början blir jag illa till mods. Har han tagit sig in genom vår låsta port? Vad är detta för man? Det känns så obehagligt att jag låter brevet ligga där på hallmattan. Några timmar senare känner jag mig ändå smickrad över att han gjort sig besväret att komma hit för att lämna ett brev till mig på en lördag förmiddag. Jag går ut i hallen och hämtar brevet. Hans första brev var kort och ganska tråkigt i jämförelse med hans roliga och uppfinningsrika inköpslista. "Kära Margot! Vilken ära att bli mormor. Jag är själv farfar till två små pojkar, Liam och Leon. De är tvillingar och fyller 4 år i januari. Stolt farfar! Tro det eller ej, men jag är lika gammal som min folkvagn. Vi ti

Det sitter en liten talgoxe och pickar på rutan när jag kommer in i köket på morgonen. Jag har slutat med morgonpromenaderna och tillåter mig att vakna när jag vaknar. Mobilen finns inte längre i sovrummet, utan ligger på köksbordet och väntar. När jag hade den i sovrummet kände jag mig som en tonåring. Kunde inte sluta läsa Harrys sms. Jag som aldrig brukar använda mobilkameran får en plötslig ingivelse att fotografera den lilla fågeln som kikar fram bakom julstjärnan. Frågan är bara om jag lyckas få fram kamerafunktionen innan fågeln hunnit flyga på nya äventyr. Jag lyckas. Bilden blir lite suddig, men fågeln är där. När jag stänger av kameran, så ser jag att jag fått ett sms från Harry. Hjärtat tar ett skutt och jag lägger ifrån mig mobilen, som om den plötsligt blivit brännhet. Vad är det som händer med mig? Jag tar god tid på mig att ordna frukost innan jag sätter mig ner igen för att läsa hans sms. "Hej Margot! Tack för ditt brev. Min ambition var att svara på det igår

Lucia är här med sitt ljus och mitt lilla luciatåg står på byrån i hallen och sjunger så fint. Istället för att gå runt här och vänta på ett sms från Harry eller post från My, så har jag bestämt mig för att ta mig till den sjungande julgranen. De står på Kungsportsplatsen och sjunger klockan 18 ikväll. Innan dess tänkte jag tillbringa några timmar på stan. Köpa en julgåva till mitt lilla barnbarn. Eftersom jag inte vet när My födde sin son eller dotter, så känns det svårt att köpa kläder. Jag bestämmer mig för att köpa ett par virkade skor från Åhlens. Den mjukaste jag kan hitta. Jag står länge och klämmer och känner. Alla är de säkert lika mjuka, men jag vill hitta de som är allra mjukast. My fick virkade skor av sin farmor när hon var nyfödd och jag känner mig nostalgisk. Alldeles varm i kroppen. Tänk om jag kunde få kontakt med min dotter igen. Den skulle vara den bästa julklappen. Lodolakören är den sjungande julgranen för kvällen. Så stämningsfullt att jag väljer att höra dem

"Hej Harry! Tack för ditt brev! Ja, det var sannerligen ett märkligt sätt att träffas på. I sanningens namn har vi ju ännu inte träffats, men det ska verkligen bli trevligt att lära känna dig via breven. Så trevligt att du har en son. Jag har en dotter som heter My. Hon ska fylla 43 år och jag har precis nåtts av nyheten att jag blivit mormor. Har din son några barn? I skrivandets stund ser det ut som om jag kommer att fira jul ensam i min lägenhet. En middag i december vore väldigt trevlig. Avslutar med några frågor till dig: Vilket år är du född? Är du från Göteborg från början? Vilken är din favoriträtt? Min adress: Margot Lennartsdotter Husargatan 26 411 22 Göteborg Kram Margot" Tiden går fort när man har roligt. Det tog längre tid att skriva brevet än vad jag tänkt mig. Jag väger varje ord på guldskål. Vänliga hälsningar eller kram? Jag tog mod till mig och skrev kram. Nu ska jag skynda mig ner för att lägga det på lådan innan den töms för dage

Tänk att livet gått så långsamt i så många år. Bara jag och mina tankar. Också plötslig har jag fått kontakt med både My och en man vid namn Harry. Om jag bara visste var My och mitt lilla barnbarn bor, så att jag kunde skicka ett julkort till dem. Jag har skrivit det och satt på julfrimärken, men har bara Mys för- och efternamn. Under tiden jag väntar på att My ska höra av sig igen har jag något roligt att göra. Skriva brev till Harry. Jag har lite svårt att förstå att jag vågade gå till stormarknaden och hämta hans inköpslista, inte bara en gång, utan två gånger. Jag smuttar på glögg och delar en pepparkaka i tre delar. Det är snart lucia och idag ska jag ta fram mitt lilla luciatåg. Nu ska jag fundera ut vad jag ska svara Harry. Jag läser hans brev igen. Svårt att säga hur många gånger jag läst det nu.

Nu är ni säkert väldigt nyfikna. Jag kommer inte göra er besvikna. Självklart ville jag bli den lycklige vinnaren av Harrys inköpslista. Ni ska veta att jag såg mig omkring denna gång, trots att det var rusning. Den första kundkorg jag fick tag i var den rätta. Jag tänkte ju att han stod där och såg på mig, men jag kunde inte se någon äldre man någonstans. Jag vågade inte titta på Harrys inköpslista förrän jag kom hem. Det vore ju verkligen inte bra om jag började gapskratta igen och han stod och iakttog mig. Hans handstilen fick mig att förstå att det var hans inköpslista, men när jag kom hem blev jag förvånad. Det var ingen inköpslista. Det var ett brev till MIG. "Kära Margot! Vilken överraskning att jag fick ett sms av dig igår. Jag är ledsen att jag svarade så sent, men jag var på söndagsmiddag hos min son och hade lämnat mobilen hemma. Jag tycker att det är ofint att sitta med mobilen vid bordet, när man blivit bjuden på middag. Nog om det. Vilket trevligt och annorl

Det känns som om jag vaknar mitt i natten, av att mobilen vibrerar. Jag har fått ett meddelande. I själva verket är klockan bara 23 på söndagskvällen. Det knyter sig i magen och tar en stund innan jag hittar mina glasögon på nattduksbordet. Vad är det jag utsätter mig själv för? På displayen står det: "Åh, du bor i slott, jag bor i koja. Du åker spårvagn, jag åker folkvagn. Så trevlig att du hittade min inköpslista. Imorgon kl. 16 lämnar jag en ny inköpslista i en kundkorg vid entrén. Vad heter du? Hälsningar Harry" Det är helt omöjligt att sova. Det är en man, en man som heter Harry. Han vill att jag ska få en ny inköpslista imorgon. Han undrar vad jag heter. Jag funderar och funderar på vad jag ska svara. Jag går ut i köket och tänder första och andra ljuset i min adventsljusstake. Skriver och suddar, skriver och suddar. Till slut bestämmer jag mig för att skicka texten: "Visst bor vi väl båda i lägenhet? Vad trevligt med en ny inköpslista. Undrar vem som bli de

Jag har glömt att ställa mobilalarmet och vaknar klockan nio. Det är redan ljust ute och persiennerna är inte fördragna. Allt är annorlunda och för första gången på länge, så gör det mig inget. Jag är vansinnigt hungrig och bestämmer mig för att koka några ägg. När jag öppnar det lilla paketet med fyra ägg, så minns jag åter igen inköpslistan. Jag tar ner den från kylskåpsdörren, där den sitter under en magnet som föreställer en gondol från Venedig. Jag låter äggen koka medan jag häller upp kaffet i muggen från mamma. Sedan vet jag inte vad som flyger i mig. Jag läser texten på muggen en gång och tar därefter fram mobilen och klickar på sänd. Jag tar alltså fram meddelandet till den som skrivit inköpslistan och skickar det. Känslostormen, som kommer när det redan är för sent, redan skickat, är enorm. Jag ångrar mig, så mycket att jag faktiskt är beredd att byta mobilnummer och för en gång skulle tror jag att jag förstår varför My bytt mobilnummer så många gånger. Hon är modigare än s

Det är fredagen den 7 december och jag har inhandlat lite gott för helgen och köpt julstjärnor. Jag tar en paus i utmaningar och besöker affären, när det bara är jag och några få andra pensionärer där. Innan jag går hem till min sekelskiftslägenhet går jag förbi kyrkogården. Jag tänder ljus i lyktan vid mammas grav. Pratar lite med henne, berättar att hon fått ett barnbarnsbarn. Sedan går jag vidare till Tors grav och lägger en ros uppe på kanten av gravstenen. Till min förvåning finns det redan tre röda rosor i en vas vid Tors grav. Jag sätter mig på knä i det frostbitna gräset och ser att blommorna är köpta i en blomsterbutik på Hisingen. Är My tillbaka i sin barndoms trakter? Bor hon återigen vid Wieselgrensplatsen? Jag är så omtumlad när jag kommer hem att jag inte orkar ställa in matvarorna i kylskåpet. Jag lägger in hela kassen med matvaror och går och lägger mig. Blommorna kan jag sätta i krukor imorgon.

Följande dag ägnar jag åt att botanisera bland fotoalbum från när My var liten. Vi var en lycklig liten familj; jag, Tor och My. När My var liten fanns många fotografier av oss i bokhyllan, men med åren har jag tagit bort dem ett efter ett. Tor var en fin man, som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. My vara bara två år, när han fick cancerbeskedet. Till en början ville han inte berätta för mig, men jag såg ju hur han blev sjukare och sjukare. Till slut berättade han och då var det inte många månader kvar. Jag har många gånger funderat över hur min och Mys relation påverkats av Tors död. Det som varit har varit. Nu måste jag blicka framåt. Hon har skrivit ett julkort till mig. Hon har fött ett barn. Min lilla My har blivit mamma vid 42 års ålder. Vilket mirakel. Men hur ska jag kunna sända ett julkort till henne och mitt barnbarn, när jag inte vet var de bor?

Det är dags för den årliga kontrollen av mitt hjärta. Jag har haft högt blodtryck sedan Ingvar Carlsson var stadsminister, så inget nytt under solen. Men visst vore det fint om jag kunde minska ner på tabletterna. Doktorn är sig lik. Han luktar handsprit och har blekt sina tänder. De är mycket vitare än för ett år sedan. Kanske har han slutat snusa? Han konstaterar att mitt blodtryck kräver samma dos medicin som redan intas. Det är fint att få prata med honom en stund, även om det bara är rutinfrågor och inget utanför manualen. När jag öppnar ytterdörren, så ligger det till min förvåning ett julkort på hallmattan bland de vita, trista kuverten. Vem kan det vara ifrån? Jag vill suga på karamellen och bestämmer mig för att hänga av mig ytterkläderna och leta fram mina julkort, så roligt att kunna skicka julkort till någon. Den lilla röda lådan med julkort från Rädda barnen är välgömd. Jag kan inte ha öppnat den på många år, men jag hittar den till slut i en av lådorna på sekretäre

Morgonpromenaderna känns roligare nu, när jag kan läsa inköpslistan där hemma. Jag kan den förvisso utantill numera, men roas ändå av att läsa den. Kanske skulle jag kunna unna mig att sova lite längre och inte bry mig om om jag möter någon på promenaden, men jag är inte riktigt redo än. Mobilalarmet för fortsätta ljuda klockan fem ett tag till. Jag har fått ny energi och det känns inte alls svårt att hitta julgardinerna. De ligger ju där i garderoben i hallen, där jag alltid brukar lägga dem. Jag sätter på radion på hög volym, så att jag kan höra den från köket till både vardagsrummet och sovrummet. John Lennon sjunger Happy Christmas med ömhet i rösten. Julgardiner hängs upp i varje rum. Jag måste ha stege för att nå upp till gardinstängerna. När allt är klart får jag en impuls att köpa nya blommor att ha i fönstren, kanske julstjärnor. Kanske nästa gång jag är i affären? På kvällen tar jag fram mobilen medan jag tittar på nyheterna på TV. Jag börjar skriva ett sms till medmänni

Den 3 december 1948 föddes jag på Mölndals sjukhus. Mamma var tjugotvå år och pappa var frånvarande. Jag är van vid att inte få några födelsedagspresenter. Det har jag inte fått på många, många år. Den sista födelsedagspresenten fick jag när mamma var gammal och skröplig. Hon hade målat en mugg till mig på terapin på ålderdomshemmet, där hon levde sina sista år. Jag tittar på muggen och läser de snirkliga bokstäverna: "Lev idag - imorgon kan det vara för sent". Det syns tydligt att mamma skrivit de två första orden och att någon hjälpt henne med resterande. Men orden är definitivt mammas val. Hon tyckte alltid att jag tog för få risker och hon sa ofta att hon aldrig fått mig om hon inte vågat för att vinna. På sätt och vis fick jag en födelsedagspresent redan igår. Framför mig på köksbordet ligger lappen från kundkorgen. Det är en inköpslista skriven på ett blad från ett litet kollegieblock. Handstilen är förvånansvärt lik min egen. Jag går till byrån i hallen och hämtar mi

Någonstans mellan dröm och verklighet minns jag första advent. Förväntansfull i mammas kök. Jag ska få tända första ljuset. Minnet är så klart att det går att ta på. Känslorna finns inom mig, som bomull kring hjärtat. Minnet rycks bort som plåster på ett sår, när mobilalarmet ljuder. Klockan är fem på morgonen och plötsligt minns jag utmaningen. Mjuka känslor förbyts till ont i magen. Hur ska detta gå? Morgonkaffet smakar inte lika gott med ångest i magen. Jag vill hellre leta upp julgardinerna än besöka affären i rusning. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit i en mataffär när det är som mest besökare. Varför ska jag utsätta mig för det? Så minns jag Kay Pollaks bok, just det, möten. Växa genom möten. I ärlighetens namn är jag rätt trött på att bara lyssna till mina egna tankar. TV och radio i all ära, där får jag höra vad andra har på hjärtat, men aldrig en dialog. Bara mina tankar instängda i en loop som alltid ger samma trista svar. Det blir ingen morgonpromenad. Jag är