Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 3 av 24

Den 3 december 1948 föddes jag på Mölndals sjukhus. Mamma var tjugotvå år och pappa var frånvarande. Jag är van vid att inte få några födelsedagspresenter. Det har jag inte fått på många, många år. Den sista födelsedagspresenten fick jag när mamma var gammal och skröplig. Hon hade målat en mugg till mig på terapin på ålderdomshemmet, där hon levde sina sista år. Jag tittar på muggen och läser de snirkliga bokstäverna: "Lev idag - imorgon kan det vara för sent". Det syns tydligt att mamma skrivit de två första orden och att någon hjälpt henne med resterande. Men orden är definitivt mammas val. Hon tyckte alltid att jag tog för få risker och hon sa ofta att hon aldrig fått mig om hon inte vågat för att vinna.

På sätt och vis fick jag en födelsedagspresent redan igår. Framför mig på köksbordet ligger lappen från kundkorgen. Det är en inköpslista skriven på ett blad från ett litet kollegieblock. Handstilen är förvånansvärt lik min egen. Jag går till byrån i hallen och hämtar mitt kollegieblock, där jag skrivit Mys alla mobilnummer. Hur kan man byta mobilnummer så ofta? Jag skriver jag av inköpslistan.

Det är inte mycket som skiljer de två identiska inköpslistorna, min och medmänniskans. En man eller kvinna? Jag måste skratta igen. Människorna i affären igår måste ha undrat över kvinnan som först gick omkring, som levande död för att sedan skratta, så att hon nästan tappade andan. Jag fick inte med mig någonting från butiken. Ja, i alla fall inget som kostade något för inköpslistan tog jag med mig. Jag undrar så vad han eller hon fick med sig för varor hem? Två PAKET gröna ärtor? En förpackning med fyra ägg. En KONSERVBURK med sill? Gorbys pirog har jag också hört talas om. Kan det vara så att det fanns tidningar att köpa med gula folkvagnar och kanske även sekelskiftsvillor? Jag har inte skrattat så här mycket på väldigt, väldigt länge. Jag tror att jag skrattade så här mycket åt farbror Melker, när jag och My såg Saltkråkan tillsammans. Det måste ju varit tidigt 80-tal?

På baksidan av inköpslistan finns ett mobilnummer och under siffrorna står det: OM JAG SKULLE TAPPA BORT MIN MOBIL I ÄGGHYLLAN.

Kan detta vara på allvar? Köper man bara fyra ägg, så måste man väl bo ensam? En människa med min handstil borde väl vara pensionär och född på 40-tal precis som jag?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Vägen fram - del 4 av 24

Morgonpromenaderna känns roligare nu, när jag kan läsa inköpslistan där hemma. Jag kan den förvisso utantill numera, men roas ändå av att läsa den. Kanske skulle jag kunna unna mig att sova lite längre och inte bry mig om om jag möter någon på promenaden, men jag är inte riktigt redo än. Mobilalarmet för fortsätta ljuda klockan fem ett tag till. Jag har fått ny energi och det känns inte alls svårt att hitta julgardinerna. De ligger ju där i garderoben i hallen, där jag alltid brukar lägga dem. Jag sätter på radion på hög volym, så att jag kan höra den från köket till både vardagsrummet och sovrummet. John Lennon sjunger Happy Christmas med ömhet i rösten. Julgardiner hängs upp i varje rum. Jag måste ha stege för att nå upp till gardinstängerna. När allt är klart får jag en impuls att köpa nya blommor att ha i fönstren, kanske julstjärnor. Kanske nästa gång jag är i affären? På kvällen tar jag fram mobilen medan jag tittar på nyheterna på TV. Jag börjar skriva ett sms till medmänni