tisdag 22 januari 2019

Årets första skrivpuff

Hur jag än försökte kände jag mig attackerad. Vilken väg jag än valde fanns de alltid där, de kritiska rösterna. Tänk när jag vaknade en morgon...

...fri från dem.


söndag 23 december 2018

Vägen fram - del 24 av 24

Harry är en överraskningarnas man.

Jag lagar middagen i god tid och låter den stå på svag värme i ugnen, medan jag tittar på Kalle Anka och hans vänner. Jag tittar på fotona i mobilen. Fotot på mig och lilla Elvira. Fotot på min dotter My. Några minuter efter att Bengt Feldreich sjungit i avslutningsscenen knackar Harry på dörren. I ena handen har han en gitarr och i den andra en ask choklad.

Vi avnjuter middagen och visar varandra bilder på våra barnbarn. Julmiddag med Harry är mysig och spännande på en och samma gång. Han säger att maten smakar precis som hemma på Björkö. Han är snäll.

Vi äter choklad till efterrätt och dricker kaffe, när kopparna är tomma, så tar han upp sin gitarr. Han flyttar ut stolen från bordet, så att gitarren får rum mellan honom och vardagsrumsbordet. Han berättar att han skrivit en sång. I vanliga fall hade jag blivit lite besvärad av situationen och inte vetat var jag ska titta, men inte nu, inte med Harry. Jag ser honom i ögonen. Han sjunger fantastiskt fint, med lite raspighet i rösten.

 "Vägen fram, ensam eller hand i hand" är refrängen. Han sjunger den om och om igen. Jag ber honom sjunga den igen, så att jag kan filma honom med mobilen. Han blir verkligen glad.

Harry går hem strax innan midnatt. Jag får en kram och puss på kinden och bestämmer mig för att inte tvätta ansiktet. Hans rakvatten luktar så gott. Vill känna doften när jag somnar.

Innan jag somnar ser jag att jag fått ett nytt sms.

"God Jul mamma. Kram My"
Hon skriver kram. En lycklig mamma. Jag svarar och somnar med ett leende på läpparna och en tår på kinden. En glädjetår.



PS Glöm inte kika i kundkorgen efter en kvarglömd inköpslista i mellandagarna.


Stor tack till alla som följt Margot på hennes väg fram till julafton.


God Jul!

lördag 22 december 2018

Vägen fram - del 23 av 24

Jag vaknar tidigt och saknar My. Det är inte ofta jag tillåter känslorna få fritt spelrum, så som igår. Mötet med Harry verkar ha öppnat upp min känslighet. Nu börjar tårarna åter rinna och tankarna skenar fritt. En klump i magen och en tagg i hjärtat. Inte förrän jag duschat slutar tårarna rinna. Det är en enorm saknad, som om en del av mig fattas.

Frukosten smakar extra gott och jag tar lite av Harrys vitlökssmör på knäckebrödet. Det får mig på bättre humör. Framåt lunchtid plingar det på dörren och min första tanke är blomsterbud. Blommor från Harry. Jag skyndar mig till dörren och när jag öppnar började tårarna rinna igen.

My och mitt barnbarn står där utanför min dörr.

"Det är något annorlunda med dig mamma! Du ser ung och glad ut. Vad har hänt?"
Hade det varit förr i tiden, innan hon sa upp kontakten med mig, så hade jag viftat bort det och inte berättat någonting, men nu känns allt annorlunda. Jag vill så gärna berätta för My om Harry. Vill så gärna ha kontakt med min dotter igen.

Med lilla Elvira i famnen berättar jag om hur jag utmanat mig själv genom att gå till stormarknaden i rusning, utan att komma hem med en enda vara, utan istället en inköpslista från en främling. En främling som ville köpa en gul folkvagn och en sekelskiftsvilla, enligt inköpslistan. Jag berättar om våra sms och hur orolig jag var över Harry ålder, när han skrev att han fått besök av lucia på jobbet. Jag berättar att vi skrivit brev till varandra och hur jag tog mod till mig och mötte honom på stormarknaden för att handla tillsammans. Tänk att han följde med hit och lagade mat i mitt kök.

"Du är kär mamma!" sa My och jag såg glädjen i hennes ögon. Hennes man, Elviras pappa heter Lars och är några år äldre än My. De träffades på en fotokurs i stan. Elvira är åtta månader och väldigt lik sin mamma som barn. Jag visar My fotoalbum från när hon var liten. Innan de går skriver hon ner deras adress på kollegieblocket i hallen. De bor nära Wieselgrensplatsen, precis som jag trott.

My får med sig en liten påse med julkortet och julklapparna. Än är hon inte redo för en kram, men att hon kom hit och lät mig få hålla lilla Elvira är den bästa julklappen jag kunde få. Jag är glad att jag frågade om hon kunde ta ett foto med min mobilkamera på mig och Elvira och om jag kunde få ta ett foto på henne. Jag vet ju inte när vi ses igen, men jag vet att vi kommer ses snart och det känns så fint. Att växa genom möten.

fredag 21 december 2018

Vägen fram - del 22 av 24

Allt på min inköpslista finns i kassarna och i handväskan har jag två små änglar, som jag köpt bland jultomtarna. De har redan börjat rea ut dem. En ängel till Tor och en ängel till mamma. Det är tungt att bära matkassarna, men jag vill så gärna gå vägen om kyrkogården för att lämna änglarna och prata lite med dem om Harry. Jag önskar att My kunde höra av sig. Det vore så fint att få veta var hon bor, så att jag kan sända julkortet och julklapparna till henne och lilla barnbarnet.

Det ligger ett lager snö över gravstenarna. Jag sätter ner de tunga matkassarna på marken. De blir blöta av snö, men vad gör det. Jag torkar av snön från Tors gravsten och tar fram den lilla ängeln från handväskan. Den röda rosen, på gravens kant, har frusit så fint, så jag låter den ligga och ställer ängeln intill rosen. Jag harklar mig och börjar prata:
- Tor, jag trodde aldrig att jag skulle säga det här till dig, men jag tror att jag är kär.

Jag trodde jag ville säga mer, men orden är slut, men hjärtat är fullt av kärlek. Jag tar matkassarna och går vidare till mammas gravsten. Sjunker ner på knä i snön och känner hur vätan går igenom byxtyget. Jag ställer mammas ängel i granriset, nära stenen och hennes namn.
- Till dig mamma, säger jag och börjar gråta.
- Inte ska du väl gråta, skulle hon säga om hon vore här.
Jag fortsätter gråta, tills tårarna tar slut. Jag gråter av lättnad. Jag gråter av saknad. Jag gråter av längtan. Till slut bär rösten igen och jag hör mig själv nästan skrika ut orden:
- Mamma, jag är inte feg längre, mamma. Du skulle se mig nu mamma. Jag har varit på date i affären. Bara en sån sak.
Jag tystnar och tittar mig omkring, men kyrkogården är tom. Jag slappnar av och lägger kinden mot mammas gravsten.
- Jag älskar dig mamma.

Vägen fram - del 21 av 24

Det är svårt att förstå. Jag har varit ensam så länge. Det är snart 40 år sedan Tor dog. Jag har alltid tänkt att han inte går att ersätta. Jag vet att han skulle vilja att jag gick vidare och träffade en ny man. Efter så här många år känns det som om jag glömt hur jag gör. Glömt hur jag flörta med en karl.

Det känns självklart att bjuda Harry på stekt sej, när han kommer på måndag. Det kommer säkert inte smaka lika fantastiskt som hans mammas sej, men jag ska ändå göra så gott jag kan. Texten på mammas mugg roar mig numera: "Lev livet - imorgon kan det vara för sent." Texten har provocerat mig i så många år, då jag levt på sparlåga.

Jag förbereder mig inför julmiddag genom att leta recept i min samling med kokböcker och urklipp från tidningar. Julmusiken håller mig sällskap och för första gången på länge känner jag mig inte ensam. Det är befriande och jag kan känna att jag växer i mötet med mig själv. Märklig känsla.

onsdag 19 december 2018

Vägen fram - del 20 av 24

Fjärilar i magen, är bara förnamnet. Jag som alltid tänkt att det bara skulle bli kaos med en man i köket på äldre dar, men att ha Harry i köket gick som en dans. Vilken karl!

Han berättade mycket om sin son och barnbarnen, tvillingarna. Han skulle köpa julklappar till dem idag och frågade mig om råd. Jag ville så gärna berätta om My, att hon sagt upp kontakten med mig, men gjorde det inte. Hur berättar man en sådan sak, utan att känna skuld?

Han blev verkligen överraskad, när han såg att hans inköpslista satt på mitt kylskåpet. Jag berättade att jag inte skrattat så mycket på evigheter och tackade honom för hans uppfinningsrikedom.

Jag har redan skickat ett sms till Harry och klockan är inte ens åtta på morgonen. Han kommer hit på måndag, på självaste julafton. Bara fyra dagar kvar, men känns som en hel evighet. Jag tror jag är kär.

tisdag 18 december 2018

Vägen fram - del 19 av 24

Jag är ute i god tid. Ändå står han redan där när jag kommer in i butiken. Jag gömmer mig bakom självscanningstavlan en stund för att iaktta honom. Hjärtat slår en volt och jag känner hur det hettar till i ansiktet. Ska jag våga gå fram? En lång, smal man, ingen ölmage där inte. Tjockt, ljusgrått, välkammat hår, som toppen på ett isberg mot den bruna hyn. Brunare än svenska människor en decemberdag. Han måste ha varit utomlands nyligen. Jag undrar vad han har för ögonfärg? Jag måste lämna mitt gömställe och gå fram till honom.

När jag är på väg fram till honom, där han står vid kundkorgarna med rosen bakom ryggen, så tar han fram rosen, som om han vet vem jag är. Då vet jag att han såg mig i butiken, när jag hittade hans brev. Det hettar till än mer i ansiktet och jag känner riktigt hur jag blir flammig ner på halsen. Han ger mig rosen och säger hej. Jag tar emot den, men får inte fram ett ord. Han ler och plockar ner en kundkorg utan hjul från högen med korgar. "En stark karl" tänker jag och jublar inombords.

Jag får åter talförmågan vid grönsakerna och frågor om han gillar paprika. Han nickar och lägger en röd paprika i kundkorgen. Vi går tysta till frysdiskarna och jag tror att även han är nervös. Det gör mig lite lugnare och jag tar mod till mig:

- Såg du mig när jag hittade brevet i kundkorgen den där dagen? frågar jag och nu är det hans tur att rodna. Han nickar och ler försiktigt. Det är som om jag brutit isen för nu kan han inte sluta prata. När vi är framme vid kassan, så känns det som om jag känner honom tillräckligt väl för att bjuda hem honom på lunch.

- Jag har lyssnat på Magnus Ugglas låt några gånger, säger jag. Jag föreslår att vi går hem till mig, fortsätter jag. Nu ler han på riktigt för första gången. Han måste ha varit osäker på om det skulle bli en lunch för oss tillsammans. Nu ser jag att hans ögon är gröna. Vilken vacker man!