Vägen fram - del 22 av 24

Allt på min inköpslista finns i kassarna och i handväskan har jag två små änglar, som jag köpt bland jultomtarna. De har redan börjat rea ut dem. En ängel till Tor och en ängel till mamma. Det är tungt att bära matkassarna, men jag vill så gärna gå vägen om kyrkogården för att lämna änglarna och prata lite med dem om Harry. Jag önskar att My kunde höra av sig. Det vore så fint att få veta var hon bor, så att jag kan sända julkortet och julklapparna till henne och lilla barnbarnet.

Det ligger ett lager snö över gravstenarna. Jag sätter ner de tunga matkassarna på marken. De blir blöta av snö, men vad gör det. Jag torkar av snön från Tors gravsten och tar fram den lilla ängeln från handväskan. Den röda rosen, på gravens kant, har frusit så fint, så jag låter den ligga och ställer ängeln intill rosen. Jag harklar mig och börjar prata:
- Tor, jag trodde aldrig att jag skulle säga det här till dig, men jag tror att jag är kär.

Jag trodde jag ville säga mer, men orden är slut, men hjärtat är fullt av kärlek. Jag tar matkassarna och går vidare till mammas gravsten. Sjunker ner på knä i snön och känner hur vätan går igenom byxtyget. Jag ställer mammas ängel i granriset, nära stenen och hennes namn.
- Till dig mamma, säger jag och börjar gråta.
- Inte ska du väl gråta, skulle hon säga om hon vore här.
Jag fortsätter gråta, tills tårarna tar slut. Jag gråter av lättnad. Jag gråter av saknad. Jag gråter av längtan. Till slut bär rösten igen och jag hör mig själv nästan skrika ut orden:
- Mamma, jag är inte feg längre, mamma. Du skulle se mig nu mamma. Jag har varit på date i affären. Bara en sån sak.
Jag tystnar och tittar mig omkring, men kyrkogården är tom. Jag slappnar av och lägger kinden mot mammas gravsten.
- Jag älskar dig mamma.