fredag 21 december 2018

Vägen fram - del 21 av 24

Det är svårt att förstå. Jag har varit ensam så länge. Det är snart 40 år sedan Tor dog. Jag har alltid tänkt att han inte går att ersätta. Jag vet att han skulle vilja att jag gick vidare och träffade en ny man. Efter så här många år känns det som om jag glömt hur jag gör. Glömt hur jag flörta med en karl.

Det känns självklart att bjuda Harry på stekt sej, när han kommer på måndag. Det kommer säkert inte smaka lika fantastiskt som hans mammas sej, men jag ska ändå göra så gott jag kan. Texten på mammas mugg roar mig numera: "Lev livet - imorgon kan det vara för sent." Texten har provocerat mig i så många år, då jag levt på sparlåga.

Jag förbereder mig inför julmiddag genom att leta recept i min samling med kokböcker och urklipp från tidningar. Julmusiken håller mig sällskap och för första gången på länge känner jag mig inte ensam. Det är befriande och jag kan känna att jag växer i mötet med mig själv. Märklig känsla.

Inga kommentarer:

Julkalender 2020

 Under höstterminen har jag skrivit en tredje julkalender om barnen i Lerdala. Under decmeber månad kommer jag blogga igen. Då blir det julm...