lördag 22 december 2018

Vägen fram - del 23 av 24

Jag vaknar tidigt och saknar My. Det är inte ofta jag tillåter känslorna få fritt spelrum, så som igår. Mötet med Harry verkar ha öppnat upp min känslighet. Nu börjar tårarna åter rinna och tankarna skenar fritt. En klump i magen och en tagg i hjärtat. Inte förrän jag duschat slutar tårarna rinna. Det är en enorm saknad, som om en del av mig fattas.

Frukosten smakar extra gott och jag tar lite av Harrys vitlökssmör på knäckebrödet. Det får mig på bättre humör. Framåt lunchtid plingar det på dörren och min första tanke är blomsterbud. Blommor från Harry. Jag skyndar mig till dörren och när jag öppnar började tårarna rinna igen.

My och mitt barnbarn står där utanför min dörr.

"Det är något annorlunda med dig mamma! Du ser ung och glad ut. Vad har hänt?"
Hade det varit förr i tiden, innan hon sa upp kontakten med mig, så hade jag viftat bort det och inte berättat någonting, men nu känns allt annorlunda. Jag vill så gärna berätta för My om Harry. Vill så gärna ha kontakt med min dotter igen.

Med lilla Elvira i famnen berättar jag om hur jag utmanat mig själv genom att gå till stormarknaden i rusning, utan att komma hem med en enda vara, utan istället en inköpslista från en främling. En främling som ville köpa en gul folkvagn och en sekelskiftsvilla, enligt inköpslistan. Jag berättar om våra sms och hur orolig jag var över Harry ålder, när han skrev att han fått besök av lucia på jobbet. Jag berättar att vi skrivit brev till varandra och hur jag tog mod till mig och mötte honom på stormarknaden för att handla tillsammans. Tänk att han följde med hit och lagade mat i mitt kök.

"Du är kär mamma!" sa My och jag såg glädjen i hennes ögon. Hennes man, Elviras pappa heter Lars och är några år äldre än My. De träffades på en fotokurs i stan. Elvira är åtta månader och väldigt lik sin mamma som barn. Jag visar My fotoalbum från när hon var liten. Innan de går skriver hon ner deras adress på kollegieblocket i hallen. De bor nära Wieselgrensplatsen, precis som jag trott.

My får med sig en liten påse med julkortet och julklapparna. Än är hon inte redo för en kram, men att hon kom hit och lät mig få hålla lilla Elvira är den bästa julklappen jag kunde få. Jag är glad att jag frågade om hon kunde ta ett foto med min mobilkamera på mig och Elvira och om jag kunde få ta ett foto på henne. Jag vet ju inte när vi ses igen, men jag vet att vi kommer ses snart och det känns så fint. Att växa genom möten.

Inga kommentarer:

Julkalender 2020

 Under höstterminen har jag skrivit en tredje julkalender om barnen i Lerdala. Under decmeber månad kommer jag blogga igen. Då blir det julm...