Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 17 av 24

Jag tar mod till mig och skriver ett brev till Harry på fastande mage. Jag tänder tredje ljuset i min adventsljusstake och börjar skriva.

"Kära Harry!

Jag är levt ensam så länge och det är bara en vecka kvar till julafton.

Jag kladdar över det jag skrivit och knycklar ihop papperet till en liten boll. Att växa genom möten, påminner jag mig själv och börjar om.

"Kära Harry!

Tack för ditt brev! Det är en vecka kvar till julafton. Jag föreslår att vi träffas i affären vid kundkorgarna onsdagen den 19 december klockan 10, så kan vi äta lunch tillsammans. Jag har på mig en blå vinterjacka. Jag hade lika gärna kunnat sända dig ett sms, men det är ju så trevligt med brev. Du får gärna bekräfta att vi ses på den tid och plats jag föreslagit via sms.

Ska bli trevligt att träffa dig.
Kram Margot"

Vad är det jag håller på med? Jag måste lägga det på lådan idag om han ska hinna få det imorgon. Ska jag verkligen posta det? Jag får nästan lite svårt att andas och bestämmer mig för att äta frukost och fundera på saken. Inte ta några förhastade beslut. Ge kärlek eller vara rädd?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...