Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 6 av 24

Följande dag ägnar jag åt att botanisera bland fotoalbum från när My var liten. Vi var en lycklig liten familj; jag, Tor och My. När My var liten fanns många fotografier av oss i bokhyllan, men med åren har jag tagit bort dem ett efter ett. Tor var en fin man, som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. My vara bara två år, när han fick cancerbeskedet. Till en början ville han inte berätta för mig, men jag såg ju hur han blev sjukare och sjukare. Till slut berättade han och då var det inte många månader kvar.

Jag har många gånger funderat över hur min och Mys relation påverkats av Tors död. Det som varit har varit. Nu måste jag blicka framåt. Hon har skrivit ett julkort till mig. Hon har fött ett barn. Min lilla My har blivit mamma vid 42 års ålder. Vilket mirakel. Men hur ska jag kunna sända ett julkort till henne och mitt barnbarn, när jag inte vet var de bor?

Kommentarer

Ljusletaren sa…
Gillar din historia/kram
Tack för alla fina kommentarer! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff, 3 februari - inspirationsord: STEN

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.