Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 6 av 24

Följande dag ägnar jag åt att botanisera bland fotoalbum från när My var liten. Vi var en lycklig liten familj; jag, Tor och My. När My var liten fanns många fotografier av oss i bokhyllan, men med åren har jag tagit bort dem ett efter ett. Tor var en fin man, som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. My vara bara två år, när han fick cancerbeskedet. Till en början ville han inte berätta för mig, men jag såg ju hur han blev sjukare och sjukare. Till slut berättade han och då var det inte många månader kvar.

Jag har många gånger funderat över hur min och Mys relation påverkats av Tors död. Det som varit har varit. Nu måste jag blicka framåt. Hon har skrivit ett julkort till mig. Hon har fött ett barn. Min lilla My har blivit mamma vid 42 års ålder. Vilket mirakel. Men hur ska jag kunna sända ett julkort till henne och mitt barnbarn, när jag inte vet var de bor?

Kommentarer

Ljusletaren sa…
Gillar din historia/kram
Tack för alla fina kommentarer! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.