Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 11 av 24

Tänk att livet gått så långsamt i så många år. Bara jag och mina tankar. Också plötslig har jag fått kontakt med både My och en man vid namn Harry. Om jag bara visste var My och mitt lilla barnbarn bor, så att jag kunde skicka ett julkort till dem. Jag har skrivit det och satt på julfrimärken, men har bara Mys för- och efternamn.

Under tiden jag väntar på att My ska höra av sig igen har jag något roligt att göra. Skriva brev till Harry. Jag har lite svårt att förstå att jag vågade gå till stormarknaden och hämta hans inköpslista, inte bara en gång, utan två gånger.

Jag smuttar på glögg och delar en pepparkaka i tre delar. Det är snart lucia och idag ska jag ta fram mitt lilla luciatåg. Nu ska jag fundera ut vad jag ska svara Harry. Jag läser hans brev igen. Svårt att säga hur många gånger jag läst det nu.

Kommentarer

Kalle Byx sa…
Det är tydligen en sammanhängande berättelse du skriver på. Har inte läst alla delarna men det är fint skrivet, det jag läst. Jag blir nyfiken.
Ellinor Wikman sa…
Tack Kalle Byx!
Det känns som om "jag" är ensam, men samtidigt på något sätt försöker ordna det trivsamt för sig. Fint.
Ellinor Wikman sa…
Tack Ethel! Så fint med dina kommentarer!
Väntar på nästa......

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...