Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 11 av 24

Tänk att livet gått så långsamt i så många år. Bara jag och mina tankar. Också plötslig har jag fått kontakt med både My och en man vid namn Harry. Om jag bara visste var My och mitt lilla barnbarn bor, så att jag kunde skicka ett julkort till dem. Jag har skrivit det och satt på julfrimärken, men har bara Mys för- och efternamn.

Under tiden jag väntar på att My ska höra av sig igen har jag något roligt att göra. Skriva brev till Harry. Jag har lite svårt att förstå att jag vågade gå till stormarknaden och hämta hans inköpslista, inte bara en gång, utan två gånger.

Jag smuttar på glögg och delar en pepparkaka i tre delar. Det är snart lucia och idag ska jag ta fram mitt lilla luciatåg. Nu ska jag fundera ut vad jag ska svara Harry. Jag läser hans brev igen. Svårt att säga hur många gånger jag läst det nu.

Kommentarer

Kalle Byx sa…
Det är tydligen en sammanhängande berättelse du skriver på. Har inte läst alla delarna men det är fint skrivet, det jag läst. Jag blir nyfiken.
Ellinor Wikman sa…
Tack Kalle Byx!
Det känns som om "jag" är ensam, men samtidigt på något sätt försöker ordna det trivsamt för sig. Fint.
Ellinor Wikman sa…
Tack Ethel! Så fint med dina kommentarer!
Väntar på nästa......

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff, 3 februari - inspirationsord: STEN

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.