Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 11 av 24

Tänk att livet gått så långsamt i så många år. Bara jag och mina tankar. Också plötslig har jag fått kontakt med både My och en man vid namn Harry. Om jag bara visste var My och mitt lilla barnbarn bor, så att jag kunde skicka ett julkort till dem. Jag har skrivit det och satt på julfrimärken, men har bara Mys för- och efternamn.

Under tiden jag väntar på att My ska höra av sig igen har jag något roligt att göra. Skriva brev till Harry. Jag har lite svårt att förstå att jag vågade gå till stormarknaden och hämta hans inköpslista, inte bara en gång, utan två gånger.

Jag smuttar på glögg och delar en pepparkaka i tre delar. Det är snart lucia och idag ska jag ta fram mitt lilla luciatåg. Nu ska jag fundera ut vad jag ska svara Harry. Jag läser hans brev igen. Svårt att säga hur många gånger jag läst det nu.

Kommentarer

Kalle Byx sa…
Det är tydligen en sammanhängande berättelse du skriver på. Har inte läst alla delarna men det är fint skrivet, det jag läst. Jag blir nyfiken.
Ellinor Wikman sa…
Tack Kalle Byx!
Det känns som om "jag" är ensam, men samtidigt på något sätt försöker ordna det trivsamt för sig. Fint.
Ellinor Wikman sa…
Tack Ethel! Så fint med dina kommentarer!
Väntar på nästa......

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...