Författarutbildning

Hur jag än försökte kände jag mig attackerad. Vilken väg jag än valde fanns de alltid där, de kritiska rösterna. Tänk när jag vaknade en morgon... ...fri från dem.

Harry är en överraskningarnas man. Jag lagar middagen i god tid och låter den stå på svag värme i ugnen, medan jag tittar på Kalle Anka och hans vänner. Jag tittar på fotona i mobilen. Fotot på mig och lilla Elvira. Fotot på min dotter My. Några minuter efter att Bengt Feldreich sjungit i avslutningsscenen knackar Harry på dörren. I ena handen har han en gitarr och i den andra en ask choklad. Vi avnjuter middagen och visar varandra bilder på våra barnbarn. Julmiddag med Harry är mysig och spännande på en och samma gång. Han säger att maten smakar precis som hemma på Björkö. Han är snäll. Vi äter choklad till efterrätt och dricker kaffe, när kopparna är tomma, så tar han upp sin gitarr. Han flyttar ut stolen från bordet, så att gitarren får rum mellan honom och vardagsrumsbordet. Han berättar att han skrivit en sång. I vanliga fall hade jag blivit lite besvärad av situationen och inte vetat var jag ska titta, men inte nu, inte med Harry. Jag ser honom i ögonen. Han sjunger fantast...

Jag vaknar tidigt och saknar My. Det är inte ofta jag tillåter känslorna få fritt spelrum, så som igår. Mötet med Harry verkar ha öppnat upp min känslighet. Nu börjar tårarna åter rinna och tankarna skenar fritt. En klump i magen och en tagg i hjärtat. Inte förrän jag duschat slutar tårarna rinna. Det är en enorm saknad, som om en del av mig fattas. Frukosten smakar extra gott och jag tar lite av Harrys vitlökssmör på knäckebrödet. Det får mig på bättre humör. Framåt lunchtid plingar det på dörren och min första tanke är blomsterbud. Blommor från Harry. Jag skyndar mig till dörren och när jag öppnar började tårarna rinna igen. My och mitt barnbarn står där utanför min dörr. "Det är något annorlunda med dig mamma! Du ser ung och glad ut. Vad har hänt?" Hade det varit förr i tiden, innan hon sa upp kontakten med mig, så hade jag viftat bort det och inte berättat någonting, men nu känns allt annorlunda. Jag vill så gärna berätta för My om Harry. Vill så gärna ha kontakt m...

Allt på min inköpslista finns i kassarna och i handväskan har jag två små änglar, som jag köpt bland jultomtarna. De har redan börjat rea ut dem. En ängel till Tor och en ängel till mamma. Det är tungt att bära matkassarna, men jag vill så gärna gå vägen om kyrkogården för att lämna änglarna och prata lite med dem om Harry. Jag önskar att My kunde höra av sig. Det vore så fint att få veta var hon bor, så att jag kan sända julkortet och julklapparna till henne och lilla barnbarnet. Det ligger ett lager snö över gravstenarna. Jag sätter ner de tunga matkassarna på marken. De blir blöta av snö, men vad gör det. Jag torkar av snön från Tors gravsten och tar fram den lilla ängeln från handväskan. Den röda rosen, på gravens kant, har frusit så fint, så jag låter den ligga och ställer ängeln intill rosen. Jag harklar mig och börjar prata: - Tor, jag trodde aldrig att jag skulle säga det här till dig, men jag tror att jag är kär. Jag trodde jag ville säga mer, men orden är slut, men hjärt...

Det är svårt att förstå. Jag har varit ensam så länge. Det är snart 40 år sedan Tor dog. Jag har alltid tänkt att han inte går att ersätta. Jag vet att han skulle vilja att jag gick vidare och träffade en ny man. Efter så här många år känns det som om jag glömt hur jag gör. Glömt hur jag flörta med en karl. Det känns självklart att bjuda Harry på stekt sej, när han kommer på måndag. Det kommer säkert inte smaka lika fantastiskt som hans mammas sej, men jag ska ändå göra så gott jag kan. Texten på mammas mugg roar mig numera: "Lev livet - imorgon kan det vara för sent." Texten har provocerat mig i så många år, då jag levt på sparlåga. Jag förbereder mig inför julmiddag genom att leta recept i min samling med kokböcker och urklipp från tidningar. Julmusiken håller mig sällskap och för första gången på länge känner jag mig inte ensam. Det är befriande och jag kan känna att jag växer i mötet med mig själv. Märklig känsla.

Fjärilar i magen, är bara förnamnet. Jag som alltid tänkt att det bara skulle bli kaos med en man i köket på äldre dar, men att ha Harry i köket gick som en dans. Vilken karl! Han berättade mycket om sin son och barnbarnen, tvillingarna. Han skulle köpa julklappar till dem idag och frågade mig om råd. Jag ville så gärna berätta om My, att hon sagt upp kontakten med mig, men gjorde det inte. Hur berättar man en sådan sak, utan att känna skuld? Han blev verkligen överraskad, när han såg att hans inköpslista satt på mitt kylskåpet. Jag berättade att jag inte skrattat så mycket på evigheter och tackade honom för hans uppfinningsrikedom. Jag har redan skickat ett sms till Harry och klockan är inte ens åtta på morgonen. Han kommer hit på måndag, på självaste julafton. Bara fyra dagar kvar, men känns som en hel evighet. Jag tror jag är kär.

Jag är ute i god tid. Ändå står han redan där när jag kommer in i butiken. Jag gömmer mig bakom självscanningstavlan en stund för att iaktta honom. Hjärtat slår en volt och jag känner hur det hettar till i ansiktet. Ska jag våga gå fram? En lång, smal man, ingen ölmage där inte. Tjockt, ljusgrått, välkammat hår, som toppen på ett isberg mot den bruna hyn. Brunare än svenska människor en decemberdag. Han måste ha varit utomlands nyligen. Jag undrar vad han har för ögonfärg? Jag måste lämna mitt gömställe och gå fram till honom. När jag är på väg fram till honom, där han står vid kundkorgarna med rosen bakom ryggen, så tar han fram rosen, som om han vet vem jag är. Då vet jag att han såg mig i butiken, när jag hittade hans brev. Det hettar till än mer i ansiktet och jag känner riktigt hur jag blir flammig ner på halsen. Han ger mig rosen och säger hej. Jag tar emot den, men får inte fram ett ord. Han ler och plockar ner en kundkorg utan hjul från högen med korga...