Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 9 av 24

Det känns som om jag vaknar mitt i natten, av att mobilen vibrerar. Jag har fått ett meddelande. I själva verket är klockan bara 23 på söndagskvällen. Det knyter sig i magen och tar en stund innan jag hittar mina glasögon på nattduksbordet. Vad är det jag utsätter mig själv för?

På displayen står det:
"Åh, du bor i slott, jag bor i koja. Du åker spårvagn, jag åker folkvagn. Så trevlig att du hittade min inköpslista. Imorgon kl. 16 lämnar jag en ny inköpslista i en kundkorg vid entrén. Vad heter du? Hälsningar Harry"

Det är helt omöjligt att sova. Det är en man, en man som heter Harry. Han vill att jag ska få en ny inköpslista imorgon. Han undrar vad jag heter. Jag funderar och funderar på vad jag ska svara. Jag går ut i köket och tänder första och andra ljuset i min adventsljusstake. Skriver och suddar, skriver och suddar. Till slut bestämmer jag mig för att skicka texten:

"Visst bor vi väl båda i lägenhet? Vad trevligt med en ny inköpslista. Undrar vem som bli den lyckliga kunden denna gång. Hälsningar Margot"

Efter att ha väntat på svar i flera timmar, stängt av mobilen och startat den igen för att försäkra mig om att det inte är något fel på den, går jag och lägger mig. Jag fortsätter titta på mobilen i parti och minut och somnar till slut med mobilen på kudden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff, 3 februari - inspirationsord: STEN

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.