Någonstans mellan dröm och verklighet minns jag första advent. Förväntansfull i mammas kök. Jag ska få tända första ljuset. Minnet är så klart att det går att ta på. Känslorna finns inom mig, som bomull kring hjärtat. Minnet rycks bort som plåster på ett sår, när mobilalarmet ljuder. Klockan är fem på morgonen och plötsligt minns jag utmaningen. Mjuka känslor förbyts till ont i magen. Hur ska detta gå?
Morgonkaffet smakar inte lika gott med ångest i magen. Jag vill hellre leta upp julgardinerna än besöka affären i rusning. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit i en mataffär när det är som mest besökare. Varför ska jag utsätta mig för det? Så minns jag Kay Pollaks bok, just det, möten. Växa genom möten. I ärlighetens namn är jag rätt trött på att bara lyssna till mina egna tankar. TV och radio i all ära, där får jag höra vad andra har på hjärtat, men aldrig en dialog. Bara mina tankar instängda i en loop som alltid ger samma trista svar.
Det blir ingen morgonpromenad. Jag är för nervös för att hålla på rutiner idag. Det är ju allt annat än en vanlig dag. Jag inser att jag måste vänta ända till klockan fyra på eftermiddagen innan jag går till affären för att handla. Hur ska jag få tiden att gå fram tills dess? Är jag den enda pensionären som upplever denna tristess?
För att få tiden att gå och för att skingra tankarna ger jag mig i kast med att putsa fönstren. De är svarta av avgaser på utsidan, men ganska fläckfria på insidan. Jag gnuggar och gnuggar, torkar och torkar. Plötsligt är klockan tre och jag rusar in i duschen.
Spårvagnen till stormarknaden är full med barn, som varit på Liseberg. Det är söndag och de har vunnit choklad, som föräldrarna börjat tröttna på att bära. Jag minns när jag och My var på "Jul på Liseberg". Det var året innan hon sa upp kontakten med mig. Jag känner till min fasa att det rinner en tår på min kind. Jag torkar den snabbt och tränger bort minnet av min dotter. Spårvagnen bromsar in vid Varbergsgatans hållplats och det är dags för mig att kliva av.
Inne i butiken går jag med nedböjt huvud. Alla människor där inne känns för närvarande. Jag drar en kundkorg med hjul efter mig. Den är tom eftersom jag ännu inte vågat titta upp. Jag vänder mig om och tittar på min följeslagare på hjul. Det är då jag ser den. Lappen, inköpslistan, som någon glömt eller lämnat kvar.
Morgonkaffet smakar inte lika gott med ångest i magen. Jag vill hellre leta upp julgardinerna än besöka affären i rusning. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit i en mataffär när det är som mest besökare. Varför ska jag utsätta mig för det? Så minns jag Kay Pollaks bok, just det, möten. Växa genom möten. I ärlighetens namn är jag rätt trött på att bara lyssna till mina egna tankar. TV och radio i all ära, där får jag höra vad andra har på hjärtat, men aldrig en dialog. Bara mina tankar instängda i en loop som alltid ger samma trista svar.
Det blir ingen morgonpromenad. Jag är för nervös för att hålla på rutiner idag. Det är ju allt annat än en vanlig dag. Jag inser att jag måste vänta ända till klockan fyra på eftermiddagen innan jag går till affären för att handla. Hur ska jag få tiden att gå fram tills dess? Är jag den enda pensionären som upplever denna tristess?
För att få tiden att gå och för att skingra tankarna ger jag mig i kast med att putsa fönstren. De är svarta av avgaser på utsidan, men ganska fläckfria på insidan. Jag gnuggar och gnuggar, torkar och torkar. Plötsligt är klockan tre och jag rusar in i duschen.
Spårvagnen till stormarknaden är full med barn, som varit på Liseberg. Det är söndag och de har vunnit choklad, som föräldrarna börjat tröttna på att bära. Jag minns när jag och My var på "Jul på Liseberg". Det var året innan hon sa upp kontakten med mig. Jag känner till min fasa att det rinner en tår på min kind. Jag torkar den snabbt och tränger bort minnet av min dotter. Spårvagnen bromsar in vid Varbergsgatans hållplats och det är dags för mig att kliva av.
Inne i butiken går jag med nedböjt huvud. Alla människor där inne känns för närvarande. Jag drar en kundkorg med hjul efter mig. Den är tom eftersom jag ännu inte vågat titta upp. Jag vänder mig om och tittar på min följeslagare på hjul. Det är då jag ser den. Lappen, inköpslistan, som någon glömt eller lämnat kvar.
Kommentarer
Bra!
/kram