Jag är ute i god tid. Ändå står han redan där när jag kommer in i butiken. Jag gömmer mig bakom självscanningstavlan en stund för att iaktta honom. Hjärtat slår en volt och jag känner hur det hettar till i ansiktet. Ska jag våga gå fram? En lång, smal man, ingen ölmage där inte. Tjockt, ljusgrått, välkammat hår, som toppen på ett isberg mot den bruna hyn. Brunare än svenska människor en decemberdag. Han måste ha varit utomlands nyligen. Jag undrar vad han har för ögonfärg? Jag måste lämna mitt gömställe och gå fram till honom.
När jag är på väg fram till honom, där han står vid kundkorgarna med rosen bakom ryggen, så tar han fram rosen, som om han vet vem jag är. Då vet jag att han såg mig i butiken, när jag hittade hans brev. Det hettar till än mer i ansiktet och jag känner riktigt hur jag blir flammig ner på halsen. Han ger mig rosen och säger hej. Jag tar emot den, men får inte fram ett ord. Han ler och plockar ner en kundkorg utan hjul från högen med korgar. "En stark karl" tänker jag och jublar inombords.
Jag får åter talförmågan vid grönsakerna och frågor om han gillar paprika. Han nickar och lägger en röd paprika i kundkorgen. Vi går tysta till frysdiskarna och jag tror att även han är nervös. Det gör mig lite lugnare och jag tar mod till mig:
- Såg du mig när jag hittade brevet i kundkorgen den där dagen? frågar jag och nu är det hans tur att rodna. Han nickar och ler försiktigt. Det är som om jag brutit isen för nu kan han inte sluta prata. När vi är framme vid kassan, så känns det som om jag känner honom tillräckligt väl för att bjuda hem honom på lunch.
- Jag har lyssnat på Magnus Ugglas låt några gånger, säger jag. Jag föreslår att vi går hem till mig, fortsätter jag. Nu ler han på riktigt för första gången. Han måste ha varit osäker på om det skulle bli en lunch för oss tillsammans. Nu ser jag att hans ögon är gröna. Vilken vacker man!
När jag är på väg fram till honom, där han står vid kundkorgarna med rosen bakom ryggen, så tar han fram rosen, som om han vet vem jag är. Då vet jag att han såg mig i butiken, när jag hittade hans brev. Det hettar till än mer i ansiktet och jag känner riktigt hur jag blir flammig ner på halsen. Han ger mig rosen och säger hej. Jag tar emot den, men får inte fram ett ord. Han ler och plockar ner en kundkorg utan hjul från högen med korgar. "En stark karl" tänker jag och jublar inombords.
Jag får åter talförmågan vid grönsakerna och frågor om han gillar paprika. Han nickar och lägger en röd paprika i kundkorgen. Vi går tysta till frysdiskarna och jag tror att även han är nervös. Det gör mig lite lugnare och jag tar mod till mig:
- Såg du mig när jag hittade brevet i kundkorgen den där dagen? frågar jag och nu är det hans tur att rodna. Han nickar och ler försiktigt. Det är som om jag brutit isen för nu kan han inte sluta prata. När vi är framme vid kassan, så känns det som om jag känner honom tillräckligt väl för att bjuda hem honom på lunch.
- Jag har lyssnat på Magnus Ugglas låt några gånger, säger jag. Jag föreslår att vi går hem till mig, fortsätter jag. Nu ler han på riktigt för första gången. Han måste ha varit osäker på om det skulle bli en lunch för oss tillsammans. Nu ser jag att hans ögon är gröna. Vilken vacker man!
Kommentarer