Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 14 av 24

Det sitter en liten talgoxe och pickar på rutan när jag kommer in i köket på morgonen. Jag har slutat med morgonpromenaderna och tillåter mig att vakna när jag vaknar. Mobilen finns inte längre i sovrummet, utan ligger på köksbordet och väntar. När jag hade den i sovrummet kände jag mig som en tonåring. Kunde inte sluta läsa Harrys sms.

Jag som aldrig brukar använda mobilkameran får en plötslig ingivelse att fotografera den lilla fågeln som kikar fram bakom julstjärnan. Frågan är bara om jag lyckas få fram kamerafunktionen innan fågeln hunnit flyga på nya äventyr. Jag lyckas. Bilden blir lite suddig, men fågeln är där. När jag stänger av kameran, så ser jag att jag fått ett sms från Harry. Hjärtat tar ett skutt och jag lägger ifrån mig mobilen, som om den plötsligt blivit brännhet. Vad är det som händer med mig?

Jag tar god tid på mig att ordna frukost innan jag sätter mig ner igen för att läsa hans sms.

"Hej Margot! Tack för ditt brev. Min ambition var att svara på det igår, så att du skulle få mitt svar redan idag. Hoppas att du haft en trevlig lucia. Själv fick jag besök av ett luciatåg på jobbet. Så uppskattat. Kram Harry"

På JOBBET? Men vad är nu detta? I min värld är Harry pensionär. Jag bifogar fotot på fågeln och skriver att jag ser framemot hans brev. Jag är verkligen orolig över hans ålder nu. Varför förstår jag inte? Hur kan hans ålder vara så viktigt för mig? Det är i stunder som dessa jag önskar att jag hade en väninna att diskutera saken med.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff, 3 februari - inspirationsord: STEN

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.