Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 13 av 24

Lucia är här med sitt ljus och mitt lilla luciatåg står på byrån i hallen och sjunger så fint. Istället för att gå runt här och vänta på ett sms från Harry eller post från My, så har jag bestämt mig för att ta mig till den sjungande julgranen. De står på Kungsportsplatsen och sjunger klockan 18 ikväll. Innan dess tänkte jag tillbringa några timmar på stan. Köpa en julgåva till mitt lilla barnbarn.

Eftersom jag inte vet när My födde sin son eller dotter, så känns det svårt att köpa kläder. Jag bestämmer mig för att köpa ett par virkade skor från Åhlens. Den mjukaste jag kan hitta. Jag står länge och klämmer och känner. Alla är de säkert lika mjuka, men jag vill hitta de som är allra mjukast. My fick virkade skor av sin farmor när hon var nyfödd och jag känner mig nostalgisk. Alldeles varm i kroppen. Tänk om jag kunde få kontakt med min dotter igen. Den skulle vara den bästa julklappen.

Lodolakören är den sjungande julgranen för kvällen. Så stämningsfullt att jag väljer att höra dem sjunga igen 18.30. Jag går hem med de små virkade skorna i min väska och hoppas att det väntar ett brev i hallen eller ett sms på mobilen, men när jag kommer hem är allt tyst och tomt. Inget vykort från My och inget sms från Harry. Det känns som om jag drömt alltihop. Jag lägger mig för att sova tidigt. Imorgon är en ny dag och nya möjligheter att mötas och växa.

Kommentarer

Kalle Byx sa…
Det är en fin och kärleksfull berättelse du skriver på.
Jag får lite ont i bröstet. Fint. Igen.
Det kommer att bli bra. På ditt sätt!
Ellinor Wikman sa…
Åh, tack för alla fina kommentarer! Det värmer så!

Populära inlägg i den här bloggen

Skrivpuff, 3 februari - inspirationsord: STEN

Naturens närhet fick hennes hjärtslag att slå av på takten. Andetagen blev djupare, lugnare. För några sekunder sedan hade hennes puls dunkat likt ett stressat litet djur. Hon kände sig vilsen och rädd. Hon visste inte varför. Det var som om världen var emot henne. Det var en felaktig känsla. I djupet av sitt inre visste hon att det var hon som skapade sitt liv. Ingen annan än hon kunde besegra hennes fiender, ty de fanns inom henne. Hon plockade upp en vit, liten sten från marken och kramade den hårt. Du och jag mot världen, tänkte hon och ett ljus tändes i hennes frusna själ.