I prydliga rader skrev hon blad efter blad. Som liten flicka hade hon mödosamt format bokstav efter bokstav. Nu flöt pennan över papperet. Hon gillade egentligen inte att skriva med blyerts. Pennudden mot papperet kändes inte lika bra, som kulspetspennan där hemma. Ljudet från arton blyertspennor mot papper lät mycket i ett annars tyst klassrum. Berättelsen växte fram och för varje ord blev det roligare och roligare att skriva. Lustfyllt. Ikväll skulle hon skriva om dagen i sin dagbok. Det fanns inte Facebook ännu. Hon behövde inte fundera på om hon skulle chatta med vänner om kvällarna. Istället lyssnade hon på Karlavagnen till midnatt. Snart var berättelsen klar. Hon tittade upp från papperet en kort stund och fick ännu en ny idé, ett bättre slut.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
/kram