Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff - 12 augusti 2018

"...rak i ryggen som en fura..." sjöng Lasse Berghagen på TV. I vanliga fall brukade hon sjunga med till "Allsång på Skansen", men idag var det som om hon inte kunde styra sin tunga. Inte ens kaffet smakade. Tänk om hon kunde vara sådär rak i ryggen, ha en bättre hållning, skulle allt kännas bättre då. Skulle barnbarnen komma på besök oftare? Skulle pensionen dubblas? Skulle kaffet smaka?

Vägg i vägg satt Sture, men inte länge till. Benen kunde inte varar stilla. Han tog sats för att ta sig upp från fåtöljen, än fanns tid. Han tog några ostadiga danssteg ut mot hallen och sken upp när han såg sin trotjänare till kavaj hänga där under hatthyllan. Han skyndade att ta på den och hälsade glatt på sig själv i spegeln för att sedan dansade han tillbaka till TV:n. Precis när han kom fram till det lilla vardagsrummet kom refrängen. "Han tog av sig sin kavaj...". Han är ju så trevlig den där Berghagen hann han tänka innan han krängde av sig kavajen och lät tofflorna flyga åt var sitt håll.

Kommentarer

Både vemodigt och mysigt på samma gång. Fint!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...