Hennes hand är så liten och blek bredvid min. Det är som om klockan har stannat, som om det bara är vi som existerade och att det inte spelar någon roll vilken årstid det är eller vilka människor som tänker på oss just nu. Det är bara vi. Bara vi.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer