Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff 2, 2 juni 2017

Längst ner skrevet hon sitt namn och gjorde ett litet hjärta. Vanligtvis brukade det lilla hjärtat följas av en glad gubbe, men idag var inte en sådan dag. Oron härskade över hennes medvetande.

Mobilen låg bredvid det handskrivna brevet, som på sina ställen hade bokstäver av blått bläck som flutit ut en aning. Tårar som skapat liv i berättelsen om allt som hänt. Telefonsamtalet kom lägligt. Brevet var färdigskrivet och hon hade kommunicerat med någon som inte skulle svara henne på flera veckor. Nu fick hon chansen att skrapa på ytan och prata om en bråkdel av allt det hon skrivit med någon som kunde ge henne respons direkt.

Under samtalet klottrade hon brevets marginal full av små teckningar. I marginalen växte det fram ett hus och en barnvagn, hjärta efter hjärta efter hjärta. Handen klottrade okontrollerat. När samtalet var slut gick hon tillbaka till sin säng. Brevet låg kvar på köksbordet. Sönderklottrat, men hon skulle skicka det ändå. Hon hade inte krafter att skriva ett nytt.

Kommentarer

En kvinna med mycket längtan. Undrar vem som ringde?
Kul att "se" dig här på Skrivpuffen igen.
Vilken spännande text. Undrar både över samtalet och vem som är mottagare av brevet.
Åh så fint skrivet! Känslor i varje tecken - I like a lot!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...