Palsternackan låg orörlig på skärbrädan. I två delar. På tummen satt plåstret. Han undrade om han skulle våga fortsätta försöka. Med ett påklistrat leende låtsades han att det inte gjorde ont och att han inte var rädd att misslyckas. Hon pressade vitlök som om ingenting hänt. Han hade trott att hon skulle komma till undsättning och plåstra om honom. Han misstog sig.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
Ingen! - mer än sig själv