I skuggan gömde sig någon, som bar på så mycket rädslor. Kände av dess ängslighet. Skulle aldrig få veta om det var en man eller kvinna. Gick vidare och önskade att rädslorna skulle släppa sitt grepp om människan. Ty i rädslornas dal kan inte kärlek gro.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
Femtioelva