Himlen var ljusrosa och solen hade precis gått ner bakom träden. Hon blundade och lät kinden vila mot den svala sanden. Några snäckor fångade hennes uppmärksamhet. Hon blundade och hörde vågornas krusningar mot strandkanten. I denna stund var hon lycklig. Riktigt, riktigt lycklig. Det var ett ögonblick i livet att spara djupt inuti för tid och evighet.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer