Somliga sa att hans största hinder var hans stolthet, men vad de glömde var att hans stolthet tagit honom genom prövningar som gjort honom starkare...och stoltare. Visst var han en ensam man, men bara för att de valt ett liv i samvaro betydde inte det att hans liv var sämre än deras. Vem vet vad som var livskvalitet för honom?
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer