Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff, 5 februari - inspirationsord: FNITTRA

Ifrån skogsgläntan såg hon hur han vackla till.

Triumferande fnitter fick hennes grönsvartmålade läppar att blotta ett uns av hennes vita tänder.

Han återfick balansen och böjde sig ner för att avlägsna pilen.

Hon såg sin chans att vinna mark, men längtade efter att få se honom lida lite till.

Den inre smärta han åsamkat henne kunde inte mätas med fysisk smärta, men det här var bättre än inget. Mycket bättre än ingenting.

Hon visste inte att tiden var så knapp, att njutningen var så flyktig.









Likt en panter kastade han sig över henne. Gömstället var röjt och hennes ögon var uppspärrade. Fnittret fastnade i halsen. Han var så tung. Hon spände varje fiber i sin späda kropp, men hade inte en chans. Om hon lyckades träffa med en enda spark, så skulle hon kanske få honom ur fattning. Borra in stålhättan i det färska öppna såret.

Kommentarer

foxy sa…
Japp, håller på henne... häftiga vändningar i dina historier.
Bra! Blir det en fortsättning?
Charlotta sa…
Lite fantasy-känsla, pilen får mig att kastas in i en värld utan tidsperspektiv.
Jag tänkte inte skriva någon fortsättning, men Charlottes kommentar fick mig på andra tankar.

Det är här så häftigt! Tack vare Skrivpuff och ALLA som kommenterar varje dag har jag äntligen både självkänsla och självförtroende när det gäller att skriva och plötsligt är MÅNGA härligt projekt i rullning. Tack! Tack! Tack!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...