Louisa Clark ville fly, men hon kunde inte. Hon ville aldrig mer sätta sin fot i den rike och svårt handikappade Will Traynors bostad igen. Han var den otrevligaste och mest arroganta människa hon mött. Hon behövde jobbet. Hennes föräldrar behövde hennes lön. Det fanns ingen återvändo. Hon hade inget val. Hennes självkänsla och självförtroende skulle förintas. Vad Lou inte visste var att Will hade en plan.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer