Fortsätt till huvudinnehåll

Tjugofyra dagar - dag fjorton - Elsie

Jag vet inte vad som hände när Isak var och handlade julklappar med Filip. Plötsligt berättade jag saker som jag inte riktigt visste att jag visste, som att boxningen var ett sätt för Isak att bearbeta Leifs svek. Det var som om Marikas frågor fick mig att förstå. Jag fick andra perspektiv på det liv vi levt. Om ingen ställer frågor till oss hur ska vi då kunna få insikter?

Marika måste resa hem om fem dagar. Hon ska arbeta på ett äldreboende i Göteborg, men det verkar som om hon kan byta sitt arbetspass på julafton med en kollega och komma hit och fira med oss. Det ser jag verkligen framemot. Det känns som om min familj är på väg att bli hel.

Ikväll ska vi skriva julklappsrim till Nettan, Filip och Liv. Nettan är verkligen bra på att rimma och nu när vi har Marika här, så tänkte jag att vi också kunde försöka oss på några rim. Nettan kommer bli så överraskad.

Kommentarer

Viv sa…
Vad fint att få följa din julberättelse. Så fint. Det finaste i det här avsnittet var följande mening: "Om ingen ställer frågor till oss hur ska vi då kunna få insikter?" Så mångbottnad mening.

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...