Julafton 2019
Idag för exakt tio år sedan skrev
Leif ett brev till Isak, som vi hittade i förrgår, när vi skulle måla lådbilarna på
Leift skrivbord. Det är helt otroligt hur tre brev på några få dagar kommit att
förändra min relation till min son i en så positiv riktning. När han kom hit
för tjugofyra dagar sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat se det
här komma.
Vi målade klart lådbilarna igår
och imorse när vi ätit smörgås med griljerad skinka med senap, så satte vi på
siffrorna. De blev så fina. Vi hämtade två snowracer häromdagen och som tur var
visste vi måttet på dem, så bilarna passar perfekt runt dem. Vi behöver inte
hjulen och styranordningen med ratt för vi har skapat lådbilssnowracers.
Fantastisk uppfinning. Äntligen har jag fått snickra som en kvinna, utan att
bry mig om att Leifs skulle sagt att det var mansgöra. Jag är så stolt över mig
själv, men främst är jag stolt över Isak, som tog mod till sig och skrev ett
brev till mig, om sitt liv de senaste tjugo åren.
Vi är rosiga om kinderna allihopa. Vi har sett Isak och Filip premiäråka våra lådbilssnowracers. Det gick undan ut för backen bakom huset.
Isak, Marika, Nettan, Filip och Liv spelar kort i vardagsrummet. I en korgstol intill dem sitter min gamla pappa med ett par boxningshandskar i handen. En julklapp från
Isak. Han är nog inte medveten om att Isak varit borta ifrån oss i tjugo år. För
pappa är det som om Isak alltid varit här.
Det är aldrig för sent att ta upp
en relation, som vi tror har gått förlorad.
Det är aldrig för sent.
Att våga är att förlora
fotfästet en liten stund
att inte våga är att
förlora sig själv
Søren Kierkegaard
Kommentarer