Fortsätt till huvudinnehåll

En annorlunda jul i vår by, 14 december 2017

Det är torsdag morgon. Alexander och Soraya är på väg till bussen. Det är kallt, så de har tagit på sig lager på lager med kläder. När de kommer fram till busskuren, så ser de någon som ligger vid vägkanten. När de kommer närmare, så ser de att det är Nisse som har ramlar. De springer fram till honom. Han ligger på marken vid vägkanten på andra sidan vägen några hundra meter från busskuren. Han jämrar sig och Maja jamar. Alexander och Soraya förstår att han har ont.

"Gå till Gullan, Alexander. Säg att hon ska ringa ambulans," säger Soraya till Alexander på arabiska. Alexander springer tillbaka till huset och Gullan ringer 112 direkt.

Ambulansen kommer ganska snabbt, trots att de bor på landet. Benny, Frida, Lina, Alexander och Soraya väntar med att åka till skolan tills Nisse åkt iväg med ambulansen.

"Maja då?" säger han när ambulanspersonalen lägger upp honom på båren.
"Jag tar hand om Maja," säger Gullan.

När Lina kommer hem från skolan berättar Lena att Nisse har brutit lårbenshalsen och att personalen inte vet hur länge han måste ligga på sjukhus. Det är Gullan som ringt och berättat det.

"Jag vill hälsa på Nisse på sjukhuset, mamma," säger Lina. "Han gillar lussekatter. Kan vi inte baka lussekatter, så att jag och Frida kan ta med det till honom."


Här finns del fjorton i bloggjulkalendern 2016

Julklappstips 1
Barnboken om sniglar
 
Julklappstips 2
Snygg pläd

Kommentarer

Fint ändå, även om det hände otäcka saker.
Fint berättat. Upplevde faktiskt ngt liknande häromdagen här. Rara människor rusade till hjälp.

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Äntligen är gräsmattan klippt!

Den här helgen har jag varit ute i trädgården hur mycket som helst, ändå har jag en hel del kvar att rensa och vår trädgård är inte stor...jag måste vara långsam... Det känns faktiskt skönt att det är jobb imorgon, så att jag får vila lite ifrån trädgårdsarbetet. Hela förra sommaren kämpade vi med en handdriven gräsklippare och det är inte det ultimata när man har en gräsmatta full av mossa. Därför var det så gott att få klippa gräsmattan med grannens nyinköpta lilla bensindrivna gräsklippare. Det var ungefär lite tungt (vi har en slänt i trädgården), men tog bara en bråkdel av den tid vi brukar lägga ner. I helgen har jag även skjutsat Lenny till jobbet, upp halv sex lördag och söndag. Nästa helg är han ledig och då ska vi åka till min lillasyster i Ed, sedan vidare till Lennys storasyster i Dalarna och därefter på bröllop i Rockelstad, som ligger mellan Eskilstuna och Nyköping. Då ska Kelly och Mårten vigas vid en sjö vid Rockelstad slott . Mysigt! Det är ju himla lyxigt att bara arb...

Skrivpuff 96, april - inspirationsord: talang

Vägen tillbaka (del 2) Han iakttog hur hon såg sig omkring i klassrummet för att bestämma sig för var hon ville sitta. Han mindes hur ledsna de varit när hon skulle resa till Afrika. Han hade försökt muntra upp henne genom att berätta om alla djuren hon skulle möta. Under de första två åren skickade hon vykort på lejon och elefanter på savannen, men sedan uteblev vykorten och Leo tänkte mindre och mindre på Denise. Hon satte sig längst fram till vänster och han gick efter och satte sig bredvid henne. Leo kände nervositet blandad med förväntan. Vem var hon nu? Denise vände sig mot killen som hade satt sig bredvid henne i klassrummet, som hade många lediga platser. Hon tyckte att det var märkligt att han inte satte sig på en ensam bänkrad. Hon presenterade sig och såg hur det glittrade till i hans grönblå ögon. Det var först när han sa sitt namn, som hon insåg att det kunde vara hennes Leo. Hon hade inte förväntat sig att möta någon hon kände i den nya skolan. Efter så många år...