Fortsätt till huvudinnehåll

En annorlunda jul i vår by, 14 december 2017

Det är torsdag morgon. Alexander och Soraya är på väg till bussen. Det är kallt, så de har tagit på sig lager på lager med kläder. När de kommer fram till busskuren, så ser de någon som ligger vid vägkanten. När de kommer närmare, så ser de att det är Nisse som har ramlar. De springer fram till honom. Han ligger på marken vid vägkanten på andra sidan vägen några hundra meter från busskuren. Han jämrar sig och Maja jamar. Alexander och Soraya förstår att han har ont.

"Gå till Gullan, Alexander. Säg att hon ska ringa ambulans," säger Soraya till Alexander på arabiska. Alexander springer tillbaka till huset och Gullan ringer 112 direkt.

Ambulansen kommer ganska snabbt, trots att de bor på landet. Benny, Frida, Lina, Alexander och Soraya väntar med att åka till skolan tills Nisse åkt iväg med ambulansen.

"Maja då?" säger han när ambulanspersonalen lägger upp honom på båren.
"Jag tar hand om Maja," säger Gullan.

När Lina kommer hem från skolan berättar Lena att Nisse har brutit lårbenshalsen och att personalen inte vet hur länge han måste ligga på sjukhus. Det är Gullan som ringt och berättat det.

"Jag vill hälsa på Nisse på sjukhuset, mamma," säger Lina. "Han gillar lussekatter. Kan vi inte baka lussekatter, så att jag och Frida kan ta med det till honom."


Här finns del fjorton i bloggjulkalendern 2016

Julklappstips 1
Barnboken om sniglar
 
Julklappstips 2
Snygg pläd

Kommentarer

Fint ändå, även om det hände otäcka saker.
Fint berättat. Upplevde faktiskt ngt liknande häromdagen här. Rara människor rusade till hjälp.

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...