Dagarna började
bli långtråkiga och inte ens städjobb fanns att tillgå. Jag var rastlös och
började promenera mycket på dagarna. Vid flera tillfällen mötte jag en liten,
söt tant med en alldeles underbar Golden retriever valp. Hon hälsade alltid på
mig och det kändes som om hon ville prata, men jag hälsade bara artigt tillbaka
och gick vidare. Hade det inte varit för Maria och Dennis, så hade jag inte
lagt märket till henne. Tack vare mina vänner såg jag nu människorna jag mötte.
En morgon kände
jag mig extra ensam och just den morgonen hade hon sin valp i långt koppel, så
innan hon hann korta av kopplet var han redan framme hos mig. Så glad, viftade
på svansen och ville leka. Jag satte mig ner på huk och klappade honom. Han
slickade mig på hakan. Senare fick jag veta att han hette Rufus och hade
förändrat hennes liv.
Vi satte oss på
en parkbänk längs promenadstråket, jag, Ester och Rufus. Hon var så blyg den
lilla, stora människan. Jag kände igen mig i henne. Jag var tålmodig och
lyssnade intresserat, utan att pressa henne, precis så som Maria väntat ut mig.
Det krävdes många promenader för att Ester skulle öppna sig och våga prata om sitt
liv och sina upplevelser.
Kommentarer
Människovänlighet - vilja varandra väl :)
Annars så!