Fortsätt till huvudinnehåll

Texter om livet 131


Kapitel 7 (första delen på sista kapitlet)



Minou gråter



I dag ska jag träffa en psykolog efter jobbet. Jag kommer få psykbryt. Jag behöver bryta ihop för att kunna byggas upp igen. Vem vill jag vara? Vem är jag? Varför är jag här? Vem har bestämt att jag inte längre får dricka vin? Vad vill jag? 

 Psykologen gav mig beröm idag. "Du gör framsteg" sa hon och jag log på spårvagnen, hela vägen hem.

När jag satte nyckeln i låset här hemma var dörren redan upplåst. Det gick kalla kårar längs min rygg. Hade jag glömt att låsa? Hade någon brutit sig in i min lägenhet? Hjärtat bankade hårt när jag gick in i min hall. Jag såg att någon satt i soffan i vardagsrummet. Jag slappnade av något när jag såg Minous vackra profil. Det var fredag och jag undrade vad hon gjorde här idag. Hon hade egen nyckel, så det var inte konstigt att hon tagit sig in. När jag kom närmare såg jag att hon grät.
Etiketter:

Kommentarer

marmoria sa…
SISTA kapitlet??

OBS. Litet misstag: hon har både träffat psykologen idag och ska göra det.
9 juli 2015 kl. 16:52
Ellinor Wikman sa…
Det kommer mer text till detta kapitel.

Jag hade bara missat en styckeindelning. :)
9 juli 2015 kl. 20:24
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
3 kommentarer
Läs mer

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.
En kommentar
Läs mer

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...
4 kommentarer
Läs mer