Kapitel 3
Tvingad ut i livet
Jag sitter på soffan
och stirrar tomt framför mig. Har helt glömt bort vinet. Begäret tog en paus.
Kvinnan från Arbetsförmedlingen sa något om att jag nu var i fas tre och att
mina erfarenheter från Kappahl väckt intresse hos personalchefen på Åhléns
vid Domkyrkan i Göteborg. Jag försökte protestera, men kvinnan i telefonen hävdade att de måste fortsätta sitt arbete och inte kan vänta tills jag är redo.
Jag trivs med mitt liv
här hemma. Jag vill inte ut och träffa människor. Jag vill inte tvingas sluta
dricka vin. Jag är inte redo att arbeta. Rutinerna som skapats under dessa tre
år är sköna, trygga och jag vill inte förändra något.
Jag ska börja på
måndag. Jag har som vanligt ingen aning om vilken dag det är. Sedan minns jag
att Minou precis gick, så det måste vara onsdag. Vi måste ändra hennes tider på
onsdagarna. Jag vill vara hemma när hon städar. Vi talar sällan om annat än
disk, tvätt och städ, men hon är min enda vän.
Kvinnan på
Arbetsförmedlingen sa att vi skulle börja med femtio procents sysselsättning
och sedan utöka successivt. Jag kommer arbeta nio till ett. Hur ska jag, som
knappt vet vilken dag det är, kunna hålla ordning på tiden?
Jag tömmer upp vin i
glaset, men hittar läppstiftsrester på vinglaskanten och överväger att tömma ut
det för att diska glaset. Jag är som fastgjuten i soffan. Jag måste sluta
dricka. Jag behöver en psykolog. Det här kommer gå riktigt, riktigt illa.
Texten är inspirerad av sista meningen (mening åtta) på sidan 57 i boken "Du kan hela ditt liv" av Louise L. Hay. Meningen löd: "Låt oss fortsätta med vårt arbete."
Om du också vill vara med och "Skrivpuffa" så klicka här!
Kommentarer