Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff 109, april - inspirationsord: dumma

- Du dumma bortskämda människa. Stå inte här och säg att jag inte ställt upp på dig, sa hon och tittade ner på sin dotter. Det var som om hon talade till sin egen spegelbild, som om hon talade till sig själv. Dottern gick i väl upptrampade fotspår. Trampade i varje vattenpöl hon gått i av misstag. När hon insåg det gick luften ur henne. Det var ju hennes uppgift att leda dottern på en annan väg, en bättre väg. Hon hade misslyckats fatalt. Hur hade det gått till? Hade hon varit så fokuserade på sig själv? Hade hon glömt att berätta om sina egna misstag i livet? Hur skulle hon kunna säga allt detta till sin dotter? Hur skulle hon kunna säga förlåt? Det gick inte. Det skulle aldrig gå.

Kommentarer

Charlotte sa…
Det hugger i hjärtat!
Kalle Byx sa…
Tänker att dottern måste göra sina egna misstag men visst önskar man mycket ogjort och osagt.
Ibland behöver man göra sina egna misstag.
Åh så smärtsamt bra!
Vissa misstag behöver man göra själv, men andra kan man faktiskt lära sig från andra för vi hinner inte göra allt själva. Bra skrivet!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...