Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff, 21 februari - inspirationsord: SVETT

Om jag kunde gråta ut all förtvivlan
skulle jag snyfta tills jag kände lugn
Om jag kunde skrika ut all frustration
skulle jag vråla tills jag tänkte klart
Om jag kunde svettas ut all förvirring
skulle jag springa tills jag förstod

Sorgens branta trappa har ingen genväg
Vi måste alla vandra steg för steg

Jag kan minnas fina stunder
Det skänker mig lugn
Jag kan promenera
Det ger mig klara tankar
Jag kan prata och skriva
Och för varje ord som formas
kommer jag förstå
lite, lite mer

Jag är inte ensam i sorgens trappa


Kommentarer

Att skriva är livet - brukar jag säga :)
... och sade ofta till mina elever och alla utsatta barn jag hade kontakt med :)
Kalle Byx sa…
Skriva är en ynnest.
Håller med er Birgitta och Kalle! :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...